Syns man inte så finns man inte...eller?

C2 City Challenge 2002 isch...jag klättrar över Sergels Torg. Foto: Mats Andren

Jag brukar tänka att "folk i allmänhet idag har sämre koll på rymden än vad man hade för ett eller två sekel sedan och kunskapen peakar förmodligen runt ca 8-12 år åldern i dagsläget" Ett ämne som berör de stora existensiella frågorna och skapar här/nu perspektiv. Människan blir mer och mer en marionett i en struktur skapat för att någon ska profitera i slutändan, en ände som alla vill ge sken av att tillhöra eller vara på väg mot ridandes på sin ofta uppblåsta förträfflighet, men under resan gång glömmer bort det som egentligen betyder något och det enda som inte finns vid vägs ände...tiden. 

Vad som är meningen med livet är ett mycket volatilt svar, där en del stora tänkare säger sex och om man reducerar ned allt till en framåtskridande kosmisk kraft (endast) så håller jag med. Allting expanderar och förökar sig allt ifrån bakterier till universum själv och kanske inte bara expanderar utan förökar sig till fler multiversum?  

Så syns man inte så finns man inte?...eller?

René Descartes yttrande cogito ergo sum, ”jag tänker, alltså är jag” och jag säger  "jag känner, alltså finns jag" Jag tror livet går ut på att känna saker och vad? det är högt subjektivt. Hjalmar Söderberg -"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

När du kan se detta ur ett fågelperspektiv, stå vid sidan om och positivt absorbera andra känslor än de i H.Söderbergs citat, så kommer du ha kontroll.

Jag står vid Down Town Camper hotellet och det är ca 1 timme innan start för Nordic Island Adventure race. En person står utanför alldeles bredvid mig och vi pratar en kort stund om tävlingen. Personen i fråga skulle ha tävlat men fått förhinder och en ersättare fick hoppa in och ställer frågan till mig -Har du kört något sånt här tidigare?  Först tänker jag...."?" men fäller ned pungen och landar snabbt och påminns insiktsfullt om hur obskyr sporten är och hamnar fortfarande i  en "ding ding värld" stoff på nyhetsinslagen, galna människor som gör galna saker, precis som för 20 år sedan när jag själv satt på TV4 och berättade om den första tävlingen som gick av stapeln då. T.E.O The endless odyssé. 

Nordic Island adventure, Sickla slussen

Lagen på färjan över Oxdjupet, det var blött och kallt, vilket jag osökt med enkelhet kunde förnimma, då jag stått på denna färja otaliga gånger, blöt och kall under kustjägar/attackdykarutbildningen för 23 år sedan.

Tänkte göra en liten wrap up av sommaren som gått.

Det blev ju inte som jag planerade och ofta blir det just så....inte som man planerade och då kan man välja att lägga sig ned eller hitta vägar runt. Jag försökte med alla medel att hitta vägarna runt mina skadebekymmer, men slutade i att det inte fanns något alternativ än att stå över ÅEC solo och köra i lagklassen istället. Vi blev ett team ett band, Nordic Kayaks med Fredrik Lindström på surfski, André Jonsson på löpskor och jag spelade tredjefiol på cykeln.

På pappret så såg det onekligen bra ut, men det går inte att bara ställa in skorna, vi måste genomföra det också och allt kan hända. Men alla i laget gjorde det vi skulle och vi vann med 17 minuter och 15 sekunder över tvårna som var Swedish armed forces och ytterligare ett par minuter till treorna som blev Copperhill mountain lodge. 

Stort tack till familj och vänner som åkte upp för att hejja, hänga och hjälpa på plats.

Team Nordic Kayak: André, Fredrik och jag

Därefter har det bokstavligen rullat på med mountainbikelopp och med blandad utgång. Haft en hel del punkteringar på loppen, vilket beror på 1. Att jag kört de flesta loppen med en stel framgaffel 2. Men framför allt att jag chansat och kört på ett däck som är lite tunnare och punkteringsbenäget, så jag får skylla mig själv.

Styrkan och explosiviteten har varit god på cykeln, men jag känner att avsaknaden av vinter och vårlöpningen har satt sina spår och uthålligheten har inte riktigt varit på topp. Normalt sett, så springer jag ca 7-10 mil i veckan i princip året om. Men under perioden oktober 2017 - augusti 2018, har jag väl på en höft sprungit totalt 10-15 mil.

Uddevalla SWIX mtb, gick bra i ca 2 timmar av 2,5, gick i väggen stenhårt.

Jag och Hanna åkte till Norge och gjorde några toppturer. 

Sen vidare till Åre och jag tog tag i uthållighetsbiten och körde parallellt med sambo/paraktiviteter ett litet träningsläger och sprang och cyklade upp på Skutan dagligen.

Downhill blev paraktivitet...här Hanna i g-krafter som får synfältet att smalna av.

Ska man cykla uppför Skutan, gör man det innan downhillbanorna öppnar kl 10:00 eller efter stängning 16:00, men även då får man ha uppsikt och koll på att man inte ställer till med något. Transportleden upp till Hummelstugan och sen "Easy rider" dh banan vidare upp mot kabinbanans station.

Kom hem och körde Finnmarksturen och träningen hade gett resultat. Hade bättre känsla och kontroll i loppet och var med på en position som kändes rimlig, men en bakhjulspunktering la sordin på dagen, men positivt att känslan var god. 

Cykelvasan

Skulle kunna skriva ett inlägg om bara den, där det var skrala förberedelser och en natt i bilen för att få bästa möjliga startposition. Men kör den korta versionen och det gick grymt bra tills jag punkterade framhjulet, ungefär halvvägs in i loppet en bit efter Evertsberg och var på placering runt 40-45 med en del unfinished business kvar i benen.

Cykelvasan ifrån SVT sändningen, täten efter ca 15 kilometer (jag i mitten, avancerar fram mellan leden)

The End!