Skandisloppet i Uppsala, en historia

Hade kontrollerat vädret om och om igen...SMHI, YR, Klart och alla sa det samma sak...inget regn!

På tävlingshojen så satt fortfarande däcken på ifrån Lidingöloppet MTB ett par "Schwalbe Thunderburt" snabba men med dåligt grepp."Jag kör på dem!" 

Starten var 09:00

Var på plats 07:30 och regnet hängde i luften...

Hämtade ut nummerlappen och skulle värma upp, då kom första stänken.."suck!"

Hoppades på att det skulle stanna vid några droppar, men det strilade kontinuerligt fram till start och mitt däckval var allt annat än lyckat.

Släppte ut luft till ca 0,9 bar för att få ut maximalt med grepp.

Står i främsta ledet, då jag kom 10:a förra året och får lite gliringar angående min 38t klinga. Jo! det var kanske inte helt optimalt, men pallar inte byta till den perfekta set-upen för varje race.

Starten skulle vara lite annorlunda i år, jämfört med föregående. Istället för att dra ett masterstartvarv runt Domkyrkan och längst med Dag Hammarskjölds väg, så var det igenom en park vid sidan av slottet och sedan ned på grusvägen mot Svandammen, för en skarp högersväng ut på asfalten nedanför Akademiska sjukhuset och vidare mot Studenternas IP och upp för backen mot Sten Sture monumentet.

Jag visste inte vart motorcykeln skulle släppa fältet fritt, men lyckades jag hålla min plats i spets så behövde jag inte oroa mig för det.

Mest ångest hade jag för dropparna som forfarande föll och det såg inte ut som om det skulle lätta. Mest kritiskt var de första snabba stigavsnitten, då det går ruskigt fort och man ligger konstant på gränsen för vad man kan hantera i flås och teknik. När man väl kommer in i loppet, så går det att styra händelserna lite i förväg, genom att göra taktiska manövrar och skapa arbetsro innan ett tekniskt avsnitt etc..

Anders Adamsson har fått ledigt ifrån Eurosport och Giro d'italia och agerar speaker och går igenom starten.

15 sekunder kvar!....

Pang!!!

Klick! klick! klick! ljudet av skor som sammanstrålar med pedaler hörs och det blir ett kryssande mellan träden för att komma fram till motorcykeln. Jag får en bra start och positionerar mig runt 10 plats på den smala grusvägen ned mot den större asfaltsrakan som vi strax skulle svänga ut på.

Motorcykeln tar ut på asfalten och ganska direkt så sticker den och Game On!

Farten är hög och jag tar lite vind och avancerar på utsidan. Vill ha en hyfsad position vid ingången av backen mot Sten Sture monumentet, en klättring på ca 35-40 höjdmeter, därefter så är det en snabb utförskörning och lite snirklande på mindre stigar.

Jag gör inte en kanonklättring i backen, passerar några stycken men faller in i ledet och känner mig ändå tillfreds med läget för stunden.

Nu vänder det ned och jag får köra lite mer kontrollerat med tanke på däckvalet och hålla mig på banan. Det blir en liten lucka framåt och jag hinner nästan täppa igen den vid nästa klättring, men tappar igen då det blir utför...

När vi kommer ned till foten av backen, så är det ca 30-40 meter fram till en klunga och jag bestämmer mig för "jag måste ikapp!"

Ställer mig upp och tar in meter för meter....och ansluter!

"Yes!"

Nu är det en ganska lång period av lättcyklad terräng på enklare stigar och grusvägen längs med Fyrisån, det var just därför det var av största vikt att jag kunde ansluta denna grupp.

I våran grupp är det Jonas Ahlstrand som ligger och borrar och när vi viker av på grusvägen som går efter Fyrisån bort mot Sunnersta, så tappar jag lite igen. Litar inte riktigt på däcken och får återigen täppa igen en lucka som uppstått...

Ansluter igen

Strax skulle vi komma till en av loppet längre stigningar och där kunde det hända grejor! Så det gäller att själv skapa det scenariot man önskar. Min plan var att hålla mig långt fram hela stigningen, för att inte stöta på patrull och halka efter till nästa transportsträcka.

Det biter ganska bra uppför och avancerar en del, tills vi kommer fram till stigningens tekniska sektion. Killen framför mig får krångel och måste hoppa av cykeln, vilket blir en partybroms för mig och jag får också stanna. Vid detta skede så försvinner några stycken och jag får ta upp jakten på dem...

Har ändå ok kontroll över rötterna och stenarna och ett par minuter senare så har jag anslutit utbrytargänget.

Det var i grevens tid, eftersom vi nu är nere på grusvägen efter Fyrisån igen och det finns möjlighet att bunkra kraft inför de höjdmetrar som skall avverkas runt åsen i Sunnersta.

Den som drar mest i våran grupp är utan konkurrens Henrik Mård Ck Valhall

Jag gör några kortare besök i front och skottar in kol i ångpannan, men åker mest förstaklass längre bak. 

Vid Sunnersta så skiljs agnarna ifrån vetet! det är mycket uppför och utför på tekniska stigar. 

Jag har inga planer på att lämna min grupp, farten är lagom och det finns ingen anledning att försöka sig på ett ryck. Men vill inte tappa den heller, så håller mig långt fram för att inte "fastna" som på den förra stigningen och behöva slita för att komma ikapp. 

När vi väl har snurrat klart runt Sunnersta skidbacke, så har gruppen decimerats med några gubbar och vi vänder tillbaka mot Uppsala för varv 2.

Gruppen håller bra fart och det är svårt att bara åka med och "mysa" Det är hela tiden någon mindre lucka som skall tas in och hålla fullt fokus på att inte åka av banan.

Regnet har upphört och fästet är betydligt bättre nu än vid start.

Ut på varv 2!

Tror vi har tappat ytterligare någon och vi är nu ca 5 personer kvar.

Jag tappar återigen i utförsbackarna ifrån Sten Sture monumentet och måste återigen pressa mig för att ansluta.

Gruppen håller ihop till den brantaste av tävlingens stigningar "Skoda Climb" som går uppför skidbacken (även första varvet) jag hade varit där dagen innan och testat hur det skulle fungera att cykla upp med mitt däckval, det gick inte alls! 

Så min taktik var att cykla till en punkt och därefter springa en kort snutt, för att sedan hoppa upp på sadeln och trampa över sista krönet. 

Vid foten av backen så ligger jag perfekt! börjar trampa och ligger jämsides med två andra då jag kliver av. Men får lite krångel med en sko som inte löser ur och tappar någon sekund bara..

Men de andra två har bra fart och fortsätter trampa hela vägen upp och får en lucka på ca 20-30 meter

"Skit!"

Jag stressar inte upp, utan tar återstoden av stigningen i mitt eget tempo och planerar att köra ikapp uppe på åsryggen som är ca 1 kilometer lång.

Kommer upp och lägger i högsta växeln...

Närmar mig, närmar mig!

Och i samma sekund som jag har kontakt med två bortflyende Houdinis, så är det en liten minichikan i skogen som jag går in i lite för snabbt och får framhjulssläpp på en rot. Det blir ingen krasch, men tvärstannar och tappar momentum och luckan är ett faktum igen.

Avståndet ökar drastiskt, eftersom det var en efterföljande utförskörning som jag kom in i med betydligt lägre fart än de två framför.

Men bakom mig närmade sig Henrik Mård och det var en riktig jackpott! Misstänkte att jag skulle ha svårt att hämta in duon framför själv, men med lite draghjälp så fanns det en möjlighet.

Han drog stenhårt och jag fick bita ihop för att hålla hjulet, men ändå så minskade inte avståndet framåt avsevärt?

Vid Ultuna är det en lång stigning, med några efterföljande snabba utförskörningar på tighta stigar. I klättringen så knaprade vi in meter för meter, men det var fortfarande ca 100 meter fram.

Nu började tävlingen dra ihop sig och mål var inte långt borta.

Jag gör en sämre kurva och Henrik skapar ett avstånd mellan oss och börjar närma sig duon som nu blivit en trio ( då de hade kört ikapp någon) och snart skulle de vara fyra....men jag ville att de skulle bli 5..

Nu fanns det endast en möjlighet kvar att komma ikapp i en sista uppförskörare, därefter var det asfalt och lättcyklade stigar hela vägen till mål.

Jag kände mig ändå ganska nöjd med dagens insats och det fanns inte så mycket kräm kvar i låren för att pressa ikapp kvartetten solo.

Men jag bestämde mig för att göra ett försök, la i en växel eller två och ställde mig upp....

Vid toppen av backen så hade jag tagit in rejält med avstånd, men inte tillräckligt...fortfarande ca 100 meter kvar och nu var det mest asfalt kvar.

Jag ger nästa upp där och är inställd på att bara hålla en god fart hela vägen till mål som endast är ca 4-5 minuter bort.

Men? när jag kommer runt ett krön, så ser jag att kvartetten inte samarbetar och de har tappar fart helt plötsligt...jag närmar mig!!

"Nu!!" ser några huvuden som vänder på sig och kikar åt mitt håll, jag kör allt jag kan och avståndet krymper...

"kommer jag bara ikapp så är allt möjligt!!" 

ca 1 kilometer innan mål så är vi 5 stycken som skall göra upp om platserna 9-13

Jag är riktigt krispig och har egentligen redan dragit av min spurtrökare och det är en bonus om jag inte blir sist i denna grupp.

Men återhämtningen är snabb och efter att ha "glidit" med en kort stund, så känner jag högre tilltro på min spurt...."jag skall ta det här!"

Vi åker nedför grusvägen (samma som vid start) men därefter så tar man vänster och rundar Slottet för att komma upp på den branta asfaltvägen som leder till borggården och mål.

Jag laborerar lite med vilken växel jag skall ha och är redo för en final uppför....

Ligger mitt i gruppen och farten trissas upp

Man viker av till vänster och sedan en bred väg hela vägen till mål...eller?

Förra året så var hela vägen (om jag minns rätt?) öppen för spurt, men inte denna gång...

Istället för en bred fin väg, så har de delat av vägen och skapat en smal korridor med ett avspärrningsband, som jag åker rakt in i (detta borde jag ha kontrollerat innan loppet)

Eftersom jag har i princip högsta växeln i, så går det segt att få upp farten igen och jag är nu sist. Men jag har ändå tillräckligt med pulver i benen att nypa två av dem och slutar 11:a detta år.

Är ändå ganska nöjd med genomförandet och lättad att det inte blev någon krasch med tanke på däckval och väderförhållandena som rådde vid start.

Nu är det två veckor tävlingsuppehåll och fokus på träning.