SM-silver i multisport och hur det gick till.

För mig är det ingen självklarhet att jag ska göra bra ifrån mig...för guds skull! jag fyller 43 år i sommar! För 8 år sedan, så sa en läkare till mig att mitt sportande var "över" och att jag endast skulle tänka på att försöka hålla mig i form, annars skulle rådande ryggproblemen tillta. För en månad sedan så gick min biologiska morsa bort (som jag aldrig riktigt fick lära känna) och förutom att rodda med allt efter någons bortgång, så har livsåskådningen senaste tiden kontinuerligt fått brottas med filosofiska & existentiella frågor. 

Men jag gör som jag alltid har gjort & så länge jag kan minnas...sätter på mig skorna och springer...det brukar lösa sig då.

"Race for heroes" Tävlingen i Karlsborg som tillika var SM i år (soloklass) 

Tävlingen har gått två gånger tidigare och jag har deltagit vid båda tillfällena, men utan att ha direkt laddat eller satsat till dessa stunder. Men i år så gjorde jag det jag kunde för att skapa så bra förutsättningar som möjligt till ett lyckat resultat. Ok! jag hade kunnat vila lite mer innan, men eftersom Åre Extreme Challenge är bakom knuten, så ville jag inte släppa för mycket på träningen, så där finns ett sparkapital till 1:a juli.

Jag kom till Karlsborg dagen innan och i god tid checkade jag in på vandrarhemmet Gula villan som ligger i direkt anslutning till fästningen och tävlingens TC (Tävlingscenter)

Träffade Fredrik Karlsson aka "Korven" och Jocke Lindström ifrån Östhammar och vi cyklade igenom tävlingsbanan och försökte sedan komma underfund med hur loppets olika slingor gick innanför fästningens murar, vilket jag missat tidigare år och stått som ett frågetecken...så detta var bra förberedelser!

Sen hade jag inte så mycket på schemat, mer än att äta och det blev en Kebab-Pizza (vilket visade sig vara ett sämre val och magen var lite stökig under natten) En helt annat grej var när jag checkade in på vandrarhemmet, så hejade jag på mina grannar i rummet bredvid. Två yngre killar 12-13 år och såg ut som Norges största musikexport sedan Bobbysocks och Alexander Ryback..nämligen! "Marcus och Martinus" Ok! jag kan inget ifrån deras repertoar och jag är inget fan...men har pejl på vilka de är och mina grannar var karbonkopior. De stod litervis med cola och chips utanför deras dörr och paddorna glödde av spelentusiasm...."skulle det här bli ett problem" tänkte jag, samtidigt som jag klev in på mitt rum...en tunn gipsväg ifrån.

Klockan var 22:00 ...och tänkte "Marcus och Martinus är jäkligt lugna...skööönt!"  

När klockan slog över till 23, så blev det lite högljutt och snabba fötter sprang upp till andra våningen och smällde upp dörren intill mitt rum "Norska popduon hade anlänt" .... "vad betydde det här?" börja ana oråd...

Jag hade vid den tidpunkten lagt ifrån mig datorn och nästan somnat, men nu var jag abrupt väckt och det blev en game changer nära inpå midnatt. Jag hade ställt klockan på 07:00 så det var gott om tid att sova och jag bestämde mig för att sätta 01:00 som deadline för knattediscot som nu kickat igång en gipsskiva ifrån mitt huvud. 

00:55 var jag redo att kliva upp, men då lugnade allt ned sig och stilla natt..heliga natt!...Zzzzzz!

Spolar fram till starten nu.....

starten var 10:00 och klockan var nu 09:30...

Vädret var strålande 

Hade iordningställt min växlingsplats och började värma upp. Gjorde lite farthöjningar, men det kändes så där..."Hmmm?" upplevde som att jag saknade kick i löpsteget..."kanske skulle ha vilat lite till?" 

Tävlingen såg ut på detta vis:

Först löpning ca 1,2 kilometer ned till kajaker/surfskis, därefter paddling i 15 kilometer, för att efter springa tillbaka 1,2 kilometer upp till växling till cykel 43 kilometer och slutligen löpning 19 kilometer.

Så min plan var att starta stenhårt och vara först ned till paddlingen, vilket skulle skapa en lugnare start i vattnet och sedan låta någon komma upp bakifrån som jag anslöt. Min andra tanke med att starta hårt var att få med folk i starthetsen och kanske uppmuntra dem till att köra lite hårdare än de önskat, vilket kunde skapa krispiga ben längre in i tävlingen.

Startpistolen var en "sjörövarkanon" med svartkrut och jag var beredd på en riktig smäll vid starten och höll för örat som var närmst. BANG!!!!

En ljudvåg gick igenom startfältet och det kändes som om shortsen pulveriserades..."jäklar vilken smäll" han jag tänka innan benen började att röra på sig och loppet var igång.

Tog täten och höll den i ca 500 meter, men hade samma känsla som vid uppvärmingen, det sprudlade inte om löpsteget och jag drog av lite på takten. Två andra killar går förbi och jag lägger mig strax bakom och avväger farten sista biten fram till paddlingen.

Tar min surfski och pinnar ned mot vattnet, fältet är väldigt samlat och min taktik föll inte i god jord...

När väl paddeln börjar klyva vinden, så ligger jag på en 6:e-7:e plats och det blir ingen direkt klunga/tåg att ligga bak och spara kraft i. Fältet rycks sönder ganska snabbt och jag får sikta in mig på närmaste framför, ca 30 meter bort. Ungefär samtidigt som jag får kontakt, så får jag även sällskap av Johan Hasselmark som ansluter bakifrån, vi blir en grupp på 4 stycken som håller ihop första varvet. 

Paddlingen känns ok, har vissa bekymmer med de medvågor som uppstår på en sträcka, då släprodret inte har kontakt med vattnet och jag blir ställd på sniskan upprepade gånger. Ut på andra varvet så känner jag mig stark och med facit i hand, så skulle jag kanske ha pushat lite hårdare för att ta in tid på de framför...men samtidigt ville jag spara kraft inför återstoden av racet. Ett utbrytningsförsök kanske skulle ge mig 20-30 sekunder, men kosta betydligt mer än det skulle smaka...

Jag försöker istället ha sinnesnärvaro och scanna av hur det ser ut längre fram på vattnet och möjliga scenarion på nästa sträcka...

Bakom mig var bland annat John Andén som kan cykla bra, bredvid mig var Johan Hasselmark som också kan trampa på. "Ska jag föreslå till Johan att vi cyklar ihop för att jobba ikapp de framför?" "Ska jag vänta in John Andén?" 

Jag beslutar mig för att sikta framåt och förlita mig på min egen kapacitet och hoppas jag spelar ut korten rätt.  

Lämnar surfskin och börjar springa mot växlingen innanför fästningens murar, Johan är hack i häl...

Efter att man paddlat så kan benen upplevas som lite mjuka så kallade "paddelben" och det tar en stund innan man får igång cirkulationen och farten med den.

Johan släpper lucka och jag börjar närma mig killen framför. Gör en ok växling, men missar lite med min idé hur jag skulle göra med flytvästen och nummerväst, för att det skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt. Slutar med att jag får kasta av mig nummervästen helt och tappar lite tid.

Lämnar TC som 7:a tror jag?

Race For Heroes cykelsträcka är inte som klipp och skuren för mig, det är en väldigt lättcyklad bana med långa platta grusvägar & få höjdmeter och igångdrag. Inte för att jag är dålig just på det, men ska jag göra riktig skada på mina motståndare, så behövs det en bana som är lite mera al dente! så planen var att trycka till lite hårdare just på de avsnitt som passade mig bättre.

Cyklingen var samma varv*2 och första halvan av varvet bestod mestadels utav längre transportsträckor i aerodynamiska positioner. 

Ganska snart hade jag kommit ikapp första person, men sen så hände det inte så mycket, såg en gestalt lite längre fram som jag tog in på meter för meter, men det var inte förrän ut på andra varvet som det började hända grejor! Ganska initialt ut på andra varvet så hade jag två cyklister strax framför, passerade Christian Ericsson och hade Jörgen Tigerstrand lite längre fram som jag anslöt.

Vi cyklade ihop en stund och jag funderade på hur vi skulle göra?

Han verkade stark på rakorna och vi kanske skulle jobba ihop? Men Jörgen springer också bra, så det var inget alternativ och ville inte ha med honom ut på löpningen. 

När vi kommer till en stigsektion så är Jörgen storsint och säger "kör före du, du är snabbare i skogen" och jag tackar honom med att dra ifrån och en lucka uppstår.

Sen kommer vi till cykelbanans höjdpunkt, en längre stig som är lite mossig och tung....den är perfekt! 

Det är terräng som passar mig klockrent och jag "flyger" fram på en hög växel, utan att det kostar särskilt mycket kraft och luckan till Jörgen blir större i samma stund som jag närmar mig nästa. "är det Simon Niemi?" 

Efter en kort teknisk skogsslinga som ligger vackert belägen längst med vattnet, så kommer nästa tyngre myr och då kommer jag ikapp...Simon?...nej! Johan heter han och blir lite överraskad, eftersom jag inte har koll på vem det är. Han säger att Simon är 30 sekunder före och vid nästa längre raksträcka så ser vi honom.

Johan biter ihop och tar min rygg..."Vem är den här killen?" tänker jag och har nu siktet inställt på Simon Niemi.

Avståndet till Simon kryper ganska drastiskt och strax så är vi ikapp och Johan ligger kvar bakom.

Därefter så är det en stötig sektion, då banan går på en gammal järnvägsräls, jag ville vara först upp på den och kunna kontrollera farten och händelseförloppet. 

Väl uppe på spåret så höjer jag farten och får en lucka....men den tätas. Provar att trycka på igen och får på nytt en lucka, men som återigen lappas ihop...

Men när vi lämnar järnvägsspåret så har Johan släppt och det är endast Simon som är kvar.

Nu är det inte långt kvar till växling och de avslutande 19 kilometer löpning, jag börjar förbereda mig och funderar på cyklingens slutkläm.

Jag hade inga planer på att markant försöka stöta, men däremot höja farten lite på de sista tyngre knixarna. Vi kommer fram till en grässträcka som är ganska tung och svårt att få bra flyt i, där höjer jag farten och får en lucka till Simon.

Sedan så ska man ned under jorden och cykla i en trång kulvert och jag hör hur Simon jagar för att komma ikapp igen..han närmar sig.

Jag ville helst inte ha med honom ut på löpningen och han ville så klart det motsatta.

Men efter kulverten så kommer en kort stigning på 15 höjdmeter och jag pressar på där och får en överraskande stor lucka när jag kastade ett öga bakåt och tänkte ifall det hade hänt honom något...men han dök upp.

Nu växling till löpning och hoppades på att känslan var god...? löpsträckan "tar inga fångar" och har du en dålig dag, så blir du ett jagat villebråd. 

Ingen kanonväxling, men godkänt.

Jag sticker ut och ser hur Simon också blir klar för att lämna TC, han kanske är 20 sekunder efter.

Jag har ingen aning om hur långt fram det är till Emil som leder, men om jag springer så fort jag kan, så finns det inget mer att göra.

Benen känns lite stappliga första kilometern och tycker inte att jag har någon harmoni i löpsteget överhuvudtaget under hela löpningen, men framåt går det ju ändå.

Jag fokuserar på att springa mitt lopp och inte stressas upp av att det är folk bakom....men hur långt är det fram till Emil? Jag har ingen som kan rapportera och ge mig feedback på hur det går.

Löpsträckan är liksom cyklingen ganska platt, så det är ett välkommet inslag då några hinder skall passeras och det blir lite omväxling för benen. Jag har koll på Simon och tycker han håller avståndet ganska bra första kilometern, men sen så syns han inte till och jag genomför resterande 17-18 kilometer i ett vakuum. Det är inte förrän efter ca 13 kilometer som jag blir uppdaterad om läget och att jag har tagit in på Emil..."men hur mycket? hur långt fram?" 

När jag närmar mig mål, så kikar jag bakåt för att inte råka ut för någon tråkig överraskning i slutskedet...men det är lugnt och jag kan jogga i mål som 2:a, ca 3 minuter efter Emil Dahlqvist som vann.

Race For Heroes är ett grymt bra arrangemang och en perfekt instegstävling för de som är intresserade av multisport. Jag hoppas verkligen tävlingen lever vidare och tycker också att den kan behålla SM status i framtiden också, välförtjänt! Om jag inte slutar multisporta 2017, så står jag garanterat på startlinjen 2018...

1:a Emil Dahlqvist

2:a Jari P

3:a Jörgen Tigerstrand

1:a Malin Hjalmarsson

2:a Cecilia Jessen

3:a Lina Sjöström

 För resultat och tider följ länken nedan!

http://raceforheroes.se/wp-content/uploads/2017/06/Preliminara-resultat-2017.pdf