Åre Extreme Challenge del II och sista kapitlet

Ok! då fortsätter vi med ÅEC dagen som bjöd på paradväder.

På väg mot andra bojen som jag inte kunde se, började jag undra vart den låg? -Vart ligger andra bojen? frågade jag och Staffan Björklund svarar -På andra sidan udden!

Vi passerade udden och där låg den...

Farten var fortfarande hög, runt 12,5 km/h och det var inte så långt fram till tätgruppen, ca 30 sekunder eller mindre.

Jag försökte hela tiden tänka taktiskt och vara aktiv i min positionering. Tror att jag egentligen är sämre kanotist än jag för stunden hade position i fältet. Men genom att allt hade gått enligt plan, så befann jag mig just här och försökte göra resan så "behaglig" som möjligt.

Framför mig hade jag tre kanotister som låg i v-formation, vilket skapar en "guldvåg" ifall du faller in längst bak och på så vis bildar en "diamantformation" Jag låg och surfade där en stund och var euforisk över hur bra läge jag hade just nu. Jag ser täten inte alls för långt borta och jag kan just för stunden i princip surfa och slappna av.

Men inget varar för evigt! Formationen spricker upp och det blir återigen lite ryckigt och stökigt i ledet. Vi börjar närma oss lyftet och är ca 1,5 minuter efter täten. Jag börjar förbereda mig och funderar över hur jag skall göra? Har ingen anledning att köra för hårt under lyftet, det är för långt fram till nästa grupp och jag vill helst inte köra solo upp till Tegeforsen t/r , särskilt inte med tanke på att den ostliga vinden börjar tillta och det skulle bli lite segare på tillbakavägen ifrån Tegeforsen och Årestrand igen.

Kommer fram till lyftet och och skickar upp surfskin på axeln....

Några pinnar på ordentligt och jag ser Jörgen Tigerstrand bl.a. "Där måste jag hänga med!" Ökar steglängden och frekvensen och tätar luckan som uppstått. 

Jörgen och jag lägger i samtidigt, men jag börjar fippla med självlänsen, då jag lyckades med att få in ganska rejält med vatten i surfskin när jag klev i.

Foto: Nina

Foto: Nina

Jag skulle ha struntat i det och bara koncentrerat mig på att paddla och hålla Jörgens rygg, nu blev det en lucka på 20-30 meter. Björn Rydvall kommer upp på sidan och spurtar förbi för att slippa få en svans. Jag har självlänsen ute och tycker den bromsar upp små men nödvändiga fartresurser, så jag stannar och stänger den igen eftersom sittbrunnen var tömd på vatten. Björn har nu fått en lucka på ca 50 meter och kommit ikapp Johan Karlsson och även fått med sig Jörgen Tigerstrand. -Damn!!

Nyss hade allt varit nice med guldvåg o allt...nu hade jag hamnat i ett vakuum där jag fick jaga för att möjligen få draghjälp eller slå av på farten och snart få hjälp bakifrån.

Jag bestämde mig för att försöka jaga ikapp herrarna framför, satt mig upp ordentligt, sträckte på kroppen och putsade till tekniken för att få ut maximalt. Började ta in meter för meter, 50 meter blev 40...30...20...men sen så stannade det av där en ganska bra stund.

Började fundera på att slå av på farten och var rädd för att gått på lite för hårt och ville inte vara för sliten till löpningen. Men då kom det svallvågor ifrån en båt och ställde till det för Jörgen i trion framför...

Han trycktes in mot strandkanten och fastnade i ett buskage..."Nu!!! "detta är min biljett tillbaka...!!" Jag öste på och när Jörgen lämnat "djungeln" så var det endast 10-15 meter upp till honom. Jag grävde på och samtidigt som även han ville ta igen förlorad mark, så blev det en ordentlig farthöjning...men vi närmade oss duon framför.

Foto: ÅEC

Ungefär 2 minuter innan rundningen uppe vid Tegeforsen, så var vi ikapp och jag kunde andas ut och skaka loss i armarna. Vid vändpunkten så mötte vi täten och jag klockade, det var endast ca 3,5 minut upp till Emil och Simon som ledde, vilket var oerhört befriande och en boost för stridsmoralen. I samma skede så hoppades jag på att Emil och Simon såg mig och att även dom hade koll på hur nära jag var så här långt in i paddlingen, för snart var det byte till löpning och sedan mitt trumfkort på sista sträckan...cykling (om jag nu hade den dagen?)  

Vi vänder runt en lite kobbe framför Tegeforsen, det är jäkligt grunt, men eftersom jag har släproder så är det inget jag oroar mig för och det går smärtfritt.

Men ganska omedelbart efter att vi satt vår kurs mot Årestrand igen, så höjs farten och Jörgen tappar Björn och Johan. "Aj då!" tänker jag och har inga planer på att själv jaga ikapp. Är fortfarande lite sliten sedan förra forceringen och bestämmer mig för att endast ligga bakom Jörgen tillsvidare...

På Åresjön så möter vi inte bara alla övriga i soloklasserna, utan även de som startade efter oss i lag och duo...

Jag hör hela tiden hur folk ropar -Härligt Jari! -Kör nu Jari! -Lycka till Jari etc etc...

Jag svarar inte eftersom jag är fokuserad på uppgiften, men tillslut kan jag inte annat än att bara skratta och le åt kanonaden av hejarop!! Fantastiskt! blev rörd och fylld med extra energi...

Björn och Johan drygar ut sin lucka, men det blir inte så mycket tillslut och vi har dem precis framför när vi anländer till Årestrand och Holliday Club. 

Jag hade försökt skaka loss benen i surfskin de sista 20 minuterna, för att de skulle få en skön start på löpningen. Planen var att ta det lite coolt på lyftet bort till den nya platsen för droppa kajaker på och sedan ta det lite lugnare upp till växlingen och vidare mot Tott Hotell och därefter lägga i en högre växel om det kändes ok? 

Jag är 8:a upp ur vattnet och lyfter upp min Nordic Kayaks Fusion på axeln och på ganska stela ben stapplar jag bort de 2-300 metrarna till platsen där vi får säga hej då till paddelsträckan och -Hej! löpning...

Lägger ned min surfski i gräset och vänder på klacken för att springa tillbaka och mot växling. Löpningen känns inte alls ok och det är ganska sura ben som jobbar sig närmare och närmare killarna framför..

Efter järnvägsbron har jag Jörgen och Björn ca 20 meter framför, men jag jagar inte dem, utan håller min egen pace. Det är 2/3 delar kvar av loppet, så jag behöver inte spurta ikapp någon. Men oavsett så har jag redan nu tagit in en hel del och det är ju positivt i alla fall.

Kommer in mot växling och har redan då gått igenom förfarandet i huvudet flera gånger... "du kommer in, knäpp av flytvästen, tryck ned tävlingsvästen i halsen, ta av flytvästen, på med löparvästen, nyp fast tävlingsvästen med hakan och knäpp löparvästen över bröstet, be Hanna dra ned tävlingsvästen på ryggen, fram med handen och få e-caps (saltkapslar mot kramp) och skölj ned dem med sportdryck ifrån Nutrixxion, endurance drink, ta stavarna och spring....

Foto: Nina

Växlingen får godkänt, blir lite förvirring när jag skall springa ut från området, då det kommer lite olika direktiv och jag drar åt ett håll, men uppmanas sedan att ta åt andra hållet och jag vänder...fast i onödan och får således en längre sträcka ut på asfalten och vidare genom Åreby.

Foto: Nina

Det känns bra med löpningen på flacken, men så fort det börja luta uppåt så gör sig paddlingen påmind. Passerar Wangler och Karlsson precis vid tunneln upp mot Tott och har Tigerstrand och Rydvall 20 sekunder före.

Även om känslan är tveksam och farten låg så är det ändå stärkande att avancera och jag förlikar mig med tanken att "det kanske är såhär det känns att lyckas paddla lite snabbare, det blir på bekostnad utav löpsteget" och overall så har jag inte haft en sådan framskjuten placering i detta skede av loppet någonsin. Jag passerar Björn och Jörgen och är uppe på 4:e plats (vilket jag inte har tokpejl på just då) jag har delat upp löpningen till toppen i tre faser.

Lugnare upp till Tott Hotell, exekvera sträckan under liften kontrollerat och inte gå för hårt, för att öka farten där liften tar slut.

När jag väl är uppe på fjället och det är ca 36-37 minuter kvar upp till toppen, så kommer det avsnitt som är flackare och du får möjlighet att sträcka ut och skölja bort viss stumhet i benen. Benen svarar bra på den mer varierade terrängen och jag börjar få upp mer fart i steget och närmar mig ...någon?

"Vem är det?" är det Simon?

-Simon! ropar jag... -Ja!

"vad har hänt, han står ju still?" -Vad gör du?

-Jag har blyvikter runt fötterna! svarar han

Passerar Simon och fortsätter uppåt och ser nästa figur..."Vem är det?" 

Jag tänkte det kunde vara Fredrik Lindström, men kände inte igen kläderna? "Är det Fredrik..näää!...eller? ...jo!" Nu kände jag igen hans höga strumpor, det var Lindström.

Jag passerar toppen och vänder ned mot Huså. På något vis, så är just denna punkt i loppet en oerhört viktig passering för hur återstoden kommer att gå. Har jag haft en godkänd löpning till toppen och känner mig stark, så bör resten gå bra, eftersom utförslöpning är en styrka och även cykel.

Foto: ÅEC

Det tar några minuter innan jag är i fatt Fredrik och vi hänger ihop en stund. Han verkar ha läget under kontroll och ger lite motiavtionshöjande input och bl.a. att jag nu ligger tvåa...??

"Är jag verkligen 2:a?"

Jag fortsätter hålla min egen fart och halvvägs nere, någonstans efter stigen mot Bjälke gruvor, så får jag en tidrapportering av någon som kändes pålitlig. Jag hade fått lite tider efter löpsträckan, men visste inte vad jag skulle tro? Ibland var det 7 minuter upp till Emil och ibland 2 minuter..?

Men denna kille stod med en klocka i handen och verkade ha pejl på läget. -Du är 4 minuter efter!

"Fyra minuter?...det är bra, kan gå....ska gå!"

Men i samma skede så började jag bli pissnödig. Det är lite olika ifrån år till år...ibland händer det och ibland inte...

Jag försöker ignorera känslan, men det går inte och jag störs av idén att inte kunna tömma blåsan under löpningen, för under cyklingen kommer det absolut inte fungera. Jag sänker klart ofrivilligt farten för att lyckas öppna "dammluckorna"...men det går inte.

Nu har jag kommit ned en bra bit på grusvägen mot Huså och fått en ordentlig lucka till Lindström. Men jag börjar bli lite orolig att han skall ta in försprånget igen, efter mitt dilemma. "Nej detta fungerar inte!" jag stannar upp och står still i ca 30 sekunder, sedan så lossnar det och jag bekymrar mig inte över att jag bara drar upp shortsen och börjar springa simultant.

Får upp farten igen och nu är det inte långt kvar till växling. Vänder mig om på en längre raksträcka för att se ifall Lindström eller någon annan har fått korn på mig?...men ser ingen.

Går igenom växlingen i huvudet och springer ned på vägen mot Huså herrgård.

Överallt är det folk som hejar och ropar, jag har dålig sinnesnärvaro och måste uppfatta vart Hanna eller August är, som var mina huvudassistenter för dagen.

"Där står Hanna"

Växlingen går ganska ok, förutom lite fippel med cykelskorna. Jag springer ned mot vändpunkten som är lite oklar? Tidigare har det varit runt i "rondellen" på grusplan, men nu var det runt en björk och sen ut. Först vet jag inte om jag gör rätt? hör inte ifall folk skriker -Heja Heja!! eller -Nej nej, fel väg!

Foto: Nina

Men jag kör på och när jag ser och hör August ropa -Kör nu!! -Kom igen!! så stillas min nervositet och är övertygad om att jag tog rätt väg ut, jag får även en tidrapport och är då ca 4 minuter efter. "Ok, det är bra, fortfarande möjligt!" jag trodde att jag skulle ha tappat mer efter att jag tvingats till att stanna för behov på löpningen.

Foto: Nina

Första minuten/minuterna tar jag det lite lugnt och tömmer en flaska 0,5 liter ganska snabbt och tar en gel. Därefter så lägger jag i högsta växeln och bombar på...jakten är igång!!

Jag chansade detta år på att köra med 38t klinga fram och med Eagle kassetten bak, så fanns det ändå möjlighet att erhålla en "Benen har kastat in handduken växel" ifall backarna blev för branta. Däckvalet landade på samma som föregående år, Specialized Renegade S-works 2,3...lufttryck på morgonen ca 1,1 efter att jag kontrollerat och räknade med att det skulle öka i solen till ca 1,2-1,3 innan jag fick hojen i Huså.

Däcken har inget extra punkteringsskydd på bekostnad av den lägre vikten....men för att citera Evel Knievel "Vågar man aldrig satsa allt på sista kortet, så tar man heller aldrig hem hela potten" 

Kommer fram till första myren och gör på samma vis som jag alltid har gjort. Hoppar av direkt och springer hela första träsket och därefter får jag känna av om det är snabbare att cykla eller springa på efterföljande myr...

Jag väljer att hoppa upp på cykeln och jag brukar hitta bra spår genom det partiet, men inte denna gång. Jag kör ned framhjulet och får slita upp cykeln och tappar momentum, men cyklar sista snutten fram till att stigen börjar igen och avverkningsvägen tar vid.

Vid den första vägövergången så får jag en indikation på ifall jag har bra cykelben eller inte? Det är svårt att bedöma själv, jag tyckte inte det gick särskilt fort på sadeln, samt att jag haft lite dåligt flyt stundtals fram tills nu.  

På vägen som korsas står familj, vänner och bekanta...

-Du har tagit 1 minut på Emil!  -Kom igen nu! du ser stark ut!

"1 minut...ok, det är positivt! Emil är en stark cyklist så då har jag gjort ett bra jobb hittills"

Efter vägpassagen så börjar en av cykelsträckans tuffaste avsnitt, då det är ett konstant motlut i ca 15 minuter med en knixig stig och flera surhål som skall passeras.

Återigen! Jag brukar passera dessa surhål med bra vägval, då jag repeterat banan innan. Men dåligt flyt nu också?? Vet inte om det beror på att folk i stora volymer har tränat på banan innan och det regnade en hel del de dagar ifrån att jag gjorde sista reken. Men jag körde fast vid flera tillfällen och fick kliva av och dra upp framhjulet. Sen när jag kommer till den brantaste av backarna, så känner jag mig stark, fast får inte ned kraften i marken eftersom det är för moddigt och bakhjulet börjar spinna loss..."Fn!!"

Med facit i hand så skulle jag haft mitt Rocket Ron däck bak och fått bättre fäste...

Men men!! man får jobba med det man har...

Kommer ut på kalhygget och påbörjar den nya bansträckningen istället för ut på grusvägen. Jag mottog denna banändring med öppna armar, då det gjorde klättringen lite tuffare och längre.

Men just när jag kom dit, så kände jag av de första kramdragningarna i högerlåret.

Skickade i mig en gel och drog några rejäla klunkar av Nutrixxion sportdrycken som jag fått ifrån Micke Hanell´s boutique "Train Eat Live"  http://traineatliveshop.se

Precis innan jag når toppen så möts jag av Per Gille -Hääärligt!!! du tagit en en minut till!!...nu är det bara två minuter upp till Emil!

"Två minuter och halva cykelsträckan kvar ungefär...fortfarande möjligt"

Eftersom krampen visat sitt otäcka ansikte, så fick jag lirka lite en stund och sänka ifrån jaktläge till bra fart endast...med förhoppning om att det skulle släppa?

I utförsbacken mot Fröå gruva så kände jag inte någon kramp mer och kunde börja dunka på. Hade en härlig feeling och jag körde så fort jag kunde utan att förivra mig. Tänkte vid flera tillfällen om det fanns någon mer växel att lägga i, men kom fram till samma svar varje gång..."Nej! jag kör med det jag har och jag går för fullt just nu"

Nästa tillfälle att få en lägesrapport var vid Åre Björnen.

Jag passerar grusvägen och får tiden ca 1 min 40 sekunder till Emil och då börjar den långa grusvägen upp på fjället igen.

Foto: Nina

Här fanns en möjlighet att ta in stora avstånd ifall jag hade pangben..!! Men jag börjar bli lite krispig och får således hålla ett jämt tempo och växlar lite genom att både stå och sitta.

När jag kommer upp så pass långt att man kan se framåt ca 2 minuter, så får jag syn på Emil för första gången sedan jag såg honom på Åresjön. 

Då kastar Emil ett öga bakåt för att snabbt titta framåt igen....men omedelbart efter, så kastar han huvudet bakåt igen och där var jag...

Det är en bit upp, men jag klockar och det rör sig om ca 1,5 minut nu. Jag trycker på lite extra och moralen höjs återigen.

Nu är det bara myren, utförscyklingen genom Åre Björnen, kostigen under kraftledningen och sista uppförsbacken till downhillbanan kvar att jobba med.

Symtomatiskt för dagen, så går inte heller denna myr särskilt bra? Jag kanske har lite hybris på cykeln och försöker trampa mer än det är värt och kanske bättre att hoppa av och springa. Blir några farthinder i surhål, men har väl överlag en ganska god speed genom denna sektion och påbörjar den snabba utförscyklingen.

När jag kommer till kostigen så får jag ingen tid framåt, men jag kör ändå så fort jag bara kan och det går inte pressa hårdare.

Kostigen har några stenar som är riktigt otäcka och en punktering hänger i luften där. Trots att jag jagar, så vill jag ändå undvika en punka och kör lite mer kontrollerat. Kommer fram till det andra elstängslet som är stängt??? "

Hoppar av cykeln och kastar över den, sedan så skall jag hoppa över och landar på cykelhjulet och faller bakåt som Papphammar själv.

Blir riktigt irriterad att det inte är öppet för tävlingen?? Jag tar cykeln och drar vidare nedför lerbranten och vägen upp mot Tott Hotell.

På asfalten upp mot Totthyllan, så ser jag precis när Emil försvinner runt i kurvan..."han är inte långt borta nu"

Jag vill så gärna ställa mig upp och bomba med allt vad jag har, men det går inte. Jag har ett 30 sekunders ryck att dra av, men med risk för att jag parkerar.

Jag fortsätter successivt att ta in, hålla jämn fart och hoppas...hoppas på att det räcker?

Skulle vi gå ned i Getrappet (downhillbanan) samtidigt så har jag självförtroendet att vinna en spurt.

Jag passerar Tott Hotell och kommer ut på transportvägen upp mot downhillbanan....

-Han är nära!! -Du fixar det!! Hör jag någon ropa, utan att jag kan se Emil ännu..

Kommer över den första puckeln och då får jag syn...."Shit va nära!!!" Vägen upp böljar lite grann och Emil är en eller två pucklar före på vägen, ca 40-45 sekunder...

Jag känner mig ändå stark just där och då, men mitt patenterade "stå upp och dra i styret forcering" orkade jag inte. Lite dels för att jag saknade bakhjulsfäste och det var på så vis fördelaktigt att sitta ned och få grepp. Men jag fortsatte att ta in meter för meter... 

Men jag förstod att det skulle bli svårt att hinna ifatt Emil om han hade över 30 sekunders försprång utför Getrappet, vilket det blev..

Jag gav ändå inte upp, utan fortsatte hela vägen upp och det enda som kunde ändra utgången på detta lopp var om Emil tappade kylan och ställde till det för sig själv eller hade otur innan mål.

Jag gjorde väl ingen bländande utförskörning, men var ganska slut och det var lite mjuka armar och ben som försökte hålla så god fart som möjligt genom de doserade kurvorna ned mot vägen, utan att behöva botanisera i terrängen utanför.

Kom ned på vägen och fortsatte ändå köra och precis när jag svänger runt kröken och in i backen mot mål, så hör jag speakern gratulera Emil till segern. Jag cyklar upp och passerar mållinjen 36 sekunder senare som tvåa i detta öppna Europeiska multisport mästerskap. (Nått slags EM silver)

Emil har redan hunnit öppna en skumpaflaska och bjuder mig på en dusch...jag stannar till och hänger en stund över styret...tankarna snurrar och jag går igenom loppet blixtsnabbt och är oerhört besviken att jag inte lyckades fullt ut och att det var så nära.....

Foto: Nina

 Foto:ÅEC

Jag frågar mig själv om det fanns mer krafter att ta fram....men kommer till samma slutsats som under loppet, jag gick på max och det fanns inga outnyttjade depåer då jag passerade mållinjen.

Jag kan bara konstatera att jag hade egentligen ett perfekt lopp hela vägen overall och fick ut det jag hade denna dag och portionerade ut den samlade kraften över de tre delsträckorna enligt plan. Det händer alltid någonting på vägen, lite små missar här och där, så är det för alla. Men när man bryter ned ett 5 timmarslopp och stryker ut 36 sekunder över det, så kan du ganska snabbt hitta sekunder här och var för att sluttiden ska sänkas. Det är ju bra och redan där finns det ju förbättringspotential om det nu är det man vill göra?

Stort grattis till Emil Dahlqvist som alltid levererar och lyckades hålla kylan när jag var honom hack i häl. Sedan ett stort jäkla grattis till Fredrik Lindström som kammade hem bronspengen 11 år efter att han senast körde detta lopp och slutade då som segrare. När jag fick veta att han tränat målmedvetet ifrån december till ÅEC så förstärktes min misstanke om att han skulle vara med i toppen. Jag läste ur ett av Fredriks Lindströms instgraminlägg att han ville visa sina barn det som som varit en stor del av hans liv (multisporten) och också visa att om man bara bestämmer sig och satsar så kan man uppnå väldigt mycket... Han sätter exakt fingret på det som jag gärna vill förmedla och det som driver mig. Tävlandet i sig är kul, men det är vägen mot målet som egentligen är det som är spännande och varför inte satsa högt? Ge dig själv chansen! Men det går inte att bara bestämma sig för att göra det, du måste skapa rätt förutsättningar att lyckas också. Allting handlar om prioritering och du kanske måste göra vissa justeringar i ditt liv, arbetsliv, tävlingsmaterial etc...

Foto: Nordenmark

Ja det finns mycket att skriva om just detta...så jag kanske återkommer till ämnet senare.

Jag tycker Scott Cole och Henrik Weile har lyckats få till ett kanonarrangemang!! Det finns lite förbättringsdetaljer som jag kommer att lyfta med dem.

Nu skall jag tacka alla som på något vis varit en viktig del i min 36 sekunder ifrån guldet manöver. (Hoppas jag inte glömmer någon, fyller på efterhand då)

Hanna som stöttat & assisterade, som har fått anpassa sig till mina träningsrutiner och ibland sena sessions på Monarkcykeln bl.a.

Familj, släkt och vänner som kommit upp och för att vara suporters eller stöttat ifrån annan ort. "WOW!!" Jag är glad och delvis lättad att jag kunde bjuda på en thriller.

Jörgen Kard, Per & August Gille och Scott Cole 

Sponsorer:

Scott cyklar med Håkan Högman och Melin Sport i Östhammar som gör detta möjligt.

INOV8 som har de enda sortimentet av skor jag kan tänka mig tävla i.

Gococo Sportswear som alltid levererar strumpor som jag förbrukar i parti och minut.

Nordic Kayaks Nu har jag inte bytt surfski på några år, men jag har det bästa material jag kan tänka mig, genom en Fusion ifrån Nordic Kayaks.

Train Eat Live som bistår med racekäk. 

Ja det var det!

Nu till lite presens!

För en vecka sedan var jag kanske i mitt livs form....idag ligger jag hemma i soffan och är oerhört tacksam för att jag kan bjuda på detta inlägg, som tog en stund att pilla ihåp...ihop! Det sjunger ganska duktigt i huvudet fortfarande.

Foto: Arvid Björkroth

Det som hände var att igår skulle jag med Arvid Björkroth cykla lite lugnt i Nackareservatet. Ett bitvis stökigt endurospår med några kruxpartier. Allting flöt på och det var snacktempo och ganska snart skulle vi avnjuta en kaffe på serveringen vid Hellasgården. Jag kom fram till en svårighet som jag faktiskt månaden innan ÅEC struntade i att köra på grund utav risken att något skulle hända. Men nu var det inga konstigheter och jag hade bra feeling....

Det är ganska brant och man måste lägga framhjulet i en liten skreva för att komma ned för sluttningen. I skrevan så finns lite små sten som som sticker upp och precis i det skedet när jag styr in hjulet i skrevan, så pressar en av stenarna av däcket från fälgen, det kalvar av och luften åker ur omedelbart (hade lite för lågt tryck) jag är medveten om hela händelseförloppet (tror dock att jag får punktering) och tycker mig ändå ha kontroll på läget och försöker styra mig ur situationen på branten direkt efter. Men helt plötsligt så vikers sig framhjulet, eller rättare sagt det sticker iväg eftersom däcket bara hänger och sladdrar och jag faller rakt ned och hinner inte ens få upp armarna innan huvudet landar rakt i en stor sten med vänstersidan av pannan först. Har aldrig upplevt en sådan smäll mot huvudet och det blixtrar till i ögonen och det går en puls genom hela kroppen. Jag känner direkt att det är en olycklig träff och tänker att "nu är det fn kört!"

Jag hamnar liggandes under cykeln och är fortfarande vid medvetande "Det är bra"! hinner jag tänka, samtidigt som jag börjar känna efter om fötter och händer fungerar. Jag kände i smällen att det blev som sockerdricka i armarna och nu började ett känselbortfall ifrån fingrarna träda fram...."Helvete!" Arvid ringer ambulansen och vi måste reda ut hur och vart de skall ta sig? Men det enda jag kan komma på är att vi tar oss ut till vägen, ca 500 meter bort för egen maskin annars kommer det dröja för länge.  

Jag ligger kvar en stund och reser mig själv genom att hålla en hand stadigt runt huvudet. Jag tar mig sedan ut till vägen och lägger mig där och inväntar ambulansen som dyker upp 1 minut senare.

Den värsta oron har släppt med tanke på att jag kan stå och gå, men faktum kvartår att det kan vara något som är sönder och jag måste röntgas. Ligger i ambulansen och mycket tankar rullar "hoppas allt är ok...hoppas allt är ok..."

Tänkte att det skulle vara så typiskt att man en vecka efter att ha varit i så bra form, blir en grönsak....

Sen så är jag jäkligt tacksam att hjälmen gjorde sitt jobb! Utan den hade det med största sannolikhet gått riktigt illa, eller bara att jag fått stenen mer i ansiktet...

Inom loppet av 2 timmar har jag hämtats, undersökts och genomgått skiktröntgen, bra jobbat Södersjukhuset!!

och fått ett besked!! Läkaren kommer och berättar att allt ser ok ut!! Har ganska ont och är stel, men det enda som var viktigt var svaret ifrån skiktröntgen....-YES!!!

Tilltufsad!! Men då ska ni se stenen!

Dagens roligaste var när morsan ringde och fråga hur det var? Det var lite elakt, men jag kunde inte hålla mig och var tvungen att lätta upp stämningen lite.

-Hej Jari! Hur mår du??? 

(Jag slår på min mest skadade och förvrängda röst) Om ni har sett slutscenerna i filmen Ted så hajar ni!

-Int så brhhhhha... (väser jag fram knappt hörbart)

-VAD säger du Jari!...Hur mår du???

-..........In..ge br...a.........  

Jag märker hur det blir knäpptyst i andra sidan luren....

Jag kan inte hålla mig längre och börjar skratta....!!