Den vilda jakten på en medalj, Kina del 3

Har varit hemma i en vecka nu och jag är fortfarande ganska sliten. Förutom tävlingens inverkan, så beror det även lite på tidsomställningen som egentligen inte är så stor, endast 6 tim. Känslan är som när man är riktigt övertränad, ingen punch i kroppen och oförmåga att pressa sig, utan att benen ganska omedelbart kastar in handduken. Har kört en timme träning varje dag nu, bara för att hålla igång och inte rosta ihop helt. När det väl känns som att löpsteget och cykelbenen svarar, ja då är det dags att skruva upp volymen igen.

Efter prologen så låg vi alltså på en 12:e plats och hade ca 11-12 minuter upp till ledarna (ett Kinesiskt lag) Vill bara tillägga att jag kör de flesta tiderna rakt ifrån minnet, eftersom jag inte har tillgång till alla resultat ifrån varje dag, så höftar jag lite. Det är även dåligt med bilder trots 10.000 fotografer (beror mycket på att Facebook, Instagram, Google... är censurerat i Kina) och jag har fått sno lite här och där för att ändå leverera illustrationer till texten.

Vi kommer tillbaka till hotellet och lägger oss på rummet för att chilla en stund, men ganska snart så så är det dags att ta tag i verksamheten igen och förbereda inför kommande dag. Sebastian som gått ned i varv riktigt med en påse marshmallows och sjunkit in i Ole Lund Kirkegaards "Gummi-Tarzan" vill gärna skarva på några minuter till....

Jag drar en harang om crossåkare och falskmyten om att de skulle vara hårda är endast ett välbyggt luftslott.

Sebastian viker ett hundöra på sida 23 och Ivan´s förvandling till gummi Tarzan får vänta en stund....

Ok! lite skämt åsido!

Vi var båda ganska osugna på att börja fippla, men erfarenhetsmässigt så är det bättre att ligga i framkant tidsmässigt, eftersom man alltid stöter på patrull, saker som är sönder och måste åtgärdas, nått som har försvunnit etc etc...Vilket inte var något främmande för en crossförare som plockar ned en hoj i molekyler efter varje tävlingsdag, för att sedan sätta ihop den igen...-Varför gör man det? -Man bara gör så!

Min hoj med tejpade gels på ramen

Första långa dagen!

Vi startar med 1 minuts mellanrum, vilket för våran del betyder en 11 minuter fördröjning innan vi får sätta av.

På schemat stod det:

2 kilometer grotta

20 kilometer kajak

8,5 kilometer löpning

23 kilometer mtb

700 meter löpning

50 meter firning ifrån bro

300 meter simning

Mål!

Min analys av dagen. Det skulle vara den längsta paddlingen under hela tävlingen, vilket betydde att det var bästa chansen att knapra in tid på kineserna, om vi nu paddlade fortare än dem vill säga? Men eftersom paddlingen också var våran akilleshäl i jakten på en fin totalplacering, så betydde det också att våra huvudkonkurenter också gynnades av en längre paddling och kunde således öka avståndet bak till oss. "Vi måste sätta paddlingen!"  de andra sträckorna var jag inte orolig över, dem kommer gå bra.

Vi får klartecken att starta och sticker iväg som om det inte fanns en morgondag...

Med pannlampor på huvudet, flytvästar runt bröstet entrar vi en mörk två kilometer lång grotta med såphala trappsteg. Ut på andra sidan, ned mot floden och våra kajaker. 

Jag skulle paddla med Sebastian och Rickard med Corinne. De båtar som används är enkla rotationsgjutna tvåmanskajaker utan roder. Därför är viktfördelningen av högsta angelägenhet, då man vill att den skall vara så kursstabil som möjligt. Det mest optimala vore två jämntunga (lätta) personer i varje båt, är det tyngre fram så blir den kraftigt överstyrd och personen bak i kajaken får hugga med styrtag så att svetten sprutar. Men den som sitter bak måste också ha lite erfarenhet för att kunna styra och därför satsade vi på denna konstellation, trots att Sebastian är lite tyngre än mig.

Efter ca 10-15 minuter så var jag helt slut. Svetten dröp längst med kinderna och vi jobbade som galärslavar för att hålla rak kurs, samtidigt som vi försökte ha lite fart. "...det här går så jä##a dåligt" tänkte jag, samtidigt som skutan konstant vill böja till höger. Men av någon märklig anledning så avancerade vi i fältet och hämtade in först alla kinesiska lag och sedan andra lag med hög potential. Det var när jag ändrade min sittställning i båten som gjorde att den gick rakare och kunde ha mer fokus på att driva framåt än att styra som gjorde förändringen. Istället för att sitta och pressa med båda fötterna, så kopplade jag bort vänsterfoten helt och använde endast högerfoten, succé! Efter ca 2,5 timme så hade vi endast tappat ca 4 minuter mot det snabbaste laget, klart positivt överraskad.

Lämnar kajakerna och står med lera upp till knäna för att göra en växling...

I en canyon ska vi nu ta oss uppåt mot vattnets färdriktning. Vi pinnar på bra och håller jämna steg med kineserna i Team Kolumb som kommit ifatt oss (som jag vet av erfarenhet är ett lag som har teknisk löpning som deras paradgren) 

När vi lämnar canyonen och påbörjar en kraftig stigning, så rusar pulsen och benen får smaka höjdmeter för första gången på riktigt under denna tävling. Mina ben blir snabbt lätt rostade och känner lite frustration över att inte ha det där lätta steget som man önskar och får känna sig urstark. Alla andra i teamet kör bra och så länge jag kan gå för egen maskin, så är det ingen belastning för laget.....men! jag vill gärna vara med och bidra också...

Allt är en hårfin gräns och det gäller att alla dina aktioner är bra för helheten och laget. Om du inte drar en annan lagmedlem eller bär extra, då ska du passa på att "vila"  bunkra kraft och känns det "nice" så är det helt ok, bara positivt. Fyll på depåerna och gör dig redo! för snart är det din tur att hoppa i "blåstället" och stämpla in för ett hårdare arbetspass och låta någon annan få en stunds ledighet. 

Jag tänker konstant på olika manövrar som jag gör och mina lagkamrater. Jag vet vad de är bra på och det gäller att inte spela ut korten förhastat, men framförallt i rätt ögonblick. Jag vet att Sebastian är en tempohäst, därför ser jag helst att hans ben ska vara i slagläge när det dyker upp sådan terräng och då göra det stora dragjobbet. Corinne är vass på utförslöpningarna och teknisk cykling, då vill jag att hon skall ligga först och få ta allt i sin egen takt och vi övriga hänger på. Rickard har visat sig vara i toppslag och dragvillig, han tar mycket jobb uppför, därför vill jag att han ska få vila när det är lättsprunget och lättrampat osv....(om någon annan orkar?)

Jag verkar fungera bäst på flacken och försöker således bära "oket" under dessa stunder, för att bidra.

Vi växlar över till mountainbike och har fortsatt en hård kamp med kineserna i Team Kolumb. Men under cykelsträckan så gör vi ett ryck och skapar lite arbetsro. På slutet av cykelsträckan så kommer vi ikapp det andra Thulelaget? något har hänt? En cykel har pajat och de har fått gjort om den till en singelspeed. 

Sam Clark utbrister!

The Captain command you to leave your bike! :)

Vi passerar dem och efter ca 15-20 minuters cykling så når vi TA och växling till löpning, då är gänget (Thule) strax bakom och har lyckats hålla ihop det med bravur.

Vi springer ned till en bro, för att sedan fira 50 meter ned i vattnet och simma i mål.

Jag tror vi blev 4:a för dagen och vi hoppade upp ifrån en 12:e till en 6:e plats i totalen (vilket överensstämde med min profetia efter prologen) 

Dessa race är ibland lite vanskliga och det är till att ha lite matjord i fickorna, inte mycket som behöver gå fel för att utgången skall försämras till att man får klappa ur helt. Det andra Thulelaget fixade biffen och är fortfarande med i racet. Medans Nya Zeländarna i laget O2B grävde djupare i olyckans brunn och råkade ut för en ordentlig krasch på cykeln. Hamish Fleming´s cykelstyre gick av under en utförskörning i hög hastighet och olyckan var ett faktum. De lagade honom med silvertejp och tog sig i mål (före oss ) sedan blev det ett studiebesök på ett Kinesiskt sjukhus och några stygn rikare. Uttrycket tur i oturen, kunde ha slutat värre, men tyvärr så pass illa att Team O2B fick ett snabbt respass ur denna tävling.

Foto ifrån https://hamishfleming.com

To be continued!