Top 10 på Pearl Izumi MTB Skandisloppet

Tävlingen gick i Uppsala och distansen var 51 kilometer. Dag: söndag, verktyg: mountainbike Scott Scale 900 SL, däckval: Specialized Renegade 2,3. Med facit i hand så var det inte ett optimalt alternativ. Helt rätt däck! men skulle ha gått på 1,95:orna istället för 2,3. Kände det under träning och försökte hitta den andra varianten, genom att besöka alla potentiella butiker i Uppsala och Stockholm dagen innan. Jag hade hängt i Uppsala på torsdagen och fredagen för att testa banan och däckvalet. Bra grepp och komfort med så mycket däckvolym, men kändes sävliga och lite tungjobbade på transportsträckorna. Däremot! Enligt väderprognosen, så skulle regnet hänga i luften under tävlingsdagen och eftersom jag är bekant med Uppsalas stigar, så vet jag av erfarenhet att det blir riktigt halt ifall skurar blandar sig och i så fall hade jag garderat mig med 2,3:orna….nu kom det inget regn.

Jag hade även granskat vindarna på SMHI och YR, för att planera hur jag skulle cykla och agera under loppet, beroende på hur det kändes. Är jag klen? då använder jag vinden ”defensivt” som ”återhämtning” genom att inte ligga i spets och borra. Och kanske pusha lite hårdare en sektion, endast för att komma ikapp och nyttja denna ”återhämtning” ifall tillfälle erbjuds? Alternativt, ifall jag känner mig stark, göra tvärtom. Försöka sticka innan och inte ha någon som kan dra fördel av att ligga bakom mig….etc etc.

Det blev tidig morgon på söndag, starten var 09:00, så jag klev upp upp 06:00 och kände mig riktigt mosig efter en dålig natt. Somnade runt 02 och kände mig lagom taggad för ett cykellopp.

Packade bilen och styrde mot Uppsala

Hittade en parkering nära starten vid slottet och bytte om. Hoppade på cykeln och började värma upp, kändes bra. Hade kört det sista hårda passet i onsdags och då var jag sliten. Sen hade jag trampat lugn distans 3-4 timmar på torsdag och fredag, lördag var helvila.

Hade inte värmt upp särskilt länge innan jag upptäcker att folk börjat placera sina cyklar i startfållan….”Åhhhh!” Ja, det var bara att avbryta och lägga in min cykel också. Antog att de tunga namnen inte skulle placera sina cyklar, utan glida in längst fram precis innan start…..men jag är väl inte där än riktigt.

Lägger ned min cykel och får köra löpuppvärmning istället de sista 20 minuterna innan start.

5 minuter kvar! Tar min cykel och står i de främre ledet när startfållan packas ihop.

Foto: Hanna Vogel

Anders Adamsson var speaker (Eurosports cykelkommentator) och han utannonserar att det blir masterstart bakom motorcyklar. ”Hmmmm…ogillas” Jag hade hoppats på vanlig start och där fältet skulle ha styckats upp redan vid första stigningen tillbaka upp mot slottet, det var så jag hade planerat. 2 kilometer skulle vi tydligen ligga bakom motorcyklarna ”ok, det blir bra uppvärmning istället”

Starten går!

Fältet rullar fram över kullerstensgatorna runt Domkyrkan och ned mot Drottninggatan, jag har en bra position och förbereder mig inför stigningen tillbaka upp mot slottet. Visste inte exakt när motorcyklarna skulle släppa fältet, så det gällde att ha en position så långt fram som möjligt. Jag lyckas glida fram smärtfritt och tar ytterkurva nere vid Drottninggatan och stigningen mot slottet påbörjas. Håller mig precis bakom motorcykeln och har den position jag önskade när vi väl är uppe på borggården.

Foto: Hanna Vogel

Rullar ut genom valvet på andra sidan och sedan så blir det en ganska krånglig masterstart , då vi följer trånga korridorer mellan kravallstaket på en cykel och gångbana som har en del skarpa svängar. Precis vid en sådan skarp böj, så blir det flaskhals och cyklister bakom tar en alternativ väg genom att cykla på gräset på andra sidan en lyktstolpe. (inget oschysst eller regelvidrigt) det borde jag också ha gjort.

Men strax därefter så släpptes fältet fritt och då hade jag omedelbart 10 extra cyklister framför mig. Nu gick starten på riktigt ”Game on!” det blev omedelbart ett långt tåg i motvinden på cykelbanan, men jag ville avancera innan nästa uppförsbacke mot Sten Sture monumentet och gick om på utsidan hela vägen till täten. ”Perfekt” en snabb utförskörning, därefter en skarp högersväng och lite klättring uppför. Det kändes fint och jag hade väl en position som 5:a-6:a. Väl uppe på toppen så brakade det utför igen och jäklar vad det gick undan!! Sen uppför igen, sen utför igen, sen uppför igen och därefter lite slätcykling och då kände jag att det blev tufft! Johan Landström trampar förbi och jag försöker verkligen ta hans hjul, men jag saknar ett slätdrag för att kunna matcha den farten. Jag tappar meter för meter ”Kom igen nu!!!” Kunde jag bara hålla i ungefär 5-6 minuter till, så fanns det en rimlig chans att få en bra åktur hela tävlingen. Kommer in på en stig och jag lyckas ta in igen och lägger mig på hjul. Men så fort vi kommer ut ur skogen och det blir slätt och fint, så går repet, jag klarar inte av att hålla det trycket på pedalerna.

Ned mot mot Fyrisån och nu väntade en längre transportsträcka och det fanns chans till ”återhämtning” men tyvärr hade jag hamnat i ingenmansland, tätklungan 100 meter framför mig och 100 meter bakom kom nästa gäng. ”lika bra att vänta in dem” Jag slår av lite på farten och känner hur sargade min ben blivit av försöket att spela ”Allan Ballan” Får en släng av negativa tankar och börjar fundera hur fn jag skall lyckas sy ihop den här säcken???? Bakom mig kommer Per Strömblad och Per Kumlin m.fl.

Strömblad tryckte på ordentligt och mina alldeles nyrostade ben fick kasta tärning och hoppas på att det fann krafter kvar att hänga på? Ny stigning, nu skulle det visa sig? Det gick bra och jag kände mig inte orolig för att tappa position så länge vi befann oss i kuperad terräng. Men ganska snart så kom vi ut på nästa längre transportsträcka (den längsta) efter Fyrisån bort mot Sunnerstaåsen. Strömblad borrar på i spets och jag + en till ligger bakom, sedan är det ett mindre gäng som släppt lucka. Men tillslut får mina ben vika ned sig, jag får börja på Northug vis, planera hur och vart jag skall lägga ned mina resurser. Jag släpper en lucka på slutet av transportsträckan, för att (förhoppningsvis) återta mark när vi kommer till avsnitt som passar mig bättre.

Vi kommer till stigen vid Sunnerstaåsen och den vänder snart uppför och jag är ikapp och förbi….

Anländer till toppen och det har blivit lite luckor bakåt, nu väntade en längre teknisk utförskörning. Jag har dåligt flyt och hittar ingen rytm, bakom mig kommer Wilhelm Ohlsson ikapp och kör riktigt bra.

Ut på nästa transportsträcka, jag och Wilhelm håller ihop, men ganska snart har Strömblad med entourage anslutit och vi är återigen en större grupp inför nästa stigning.

Jag hade inga planer på att försöka rycka ifrån den här gruppen som jag nu befann mig i. Däremot så gällde det att hela tiden ta sig fram med minsta möjliga motstånd och cykla på ett sådant vis som var gynnsamt för mig och mina styrkor.

Det luktade fortfarande nyrostat ifrån benen, men de hade svalnat.

Efter en utförskörning, så var det uppför Sunnerstabacken som gällde. En riktig käftsmäll av lutning och lösgrus att försöka hitta ett flyt i. Jag hade ju testat backen på träning och kom då fram till att det enklaste och minst jobbiga var att dela upp backen i tre sektioner. Trampade i gräskanten så länge det fanns fäste, sen hoppade jag av och sprang över krönet, för att sedan cykla uppför den sista knixen. Jag gjorde på samma vis båda varven.

På toppen av Sunnerstabacken så vänder banan och man följer Sunnerstaåsen och sedan Kronåsen tillbaka, med ett kluster av uppför och utför.

Jag har inte någon riktig plan, utan glider med i ledet utan att göra något extra.

Men efter att vi passerat uppförsbacken mot Ulleråker, så är planen klar. ”nästa varv testar jag att rycka här och går det vägen? så har jag ca 2,5 kilometers långspurt framför mig…all out!” Plan B ……..” Om det önskade resultatet uteblir, så slår jag av och väntar in spurten och den ca 400 meter långa stigningen in mot mål.

Ut på varv 2

Nu känns det betydligt skönare, jag har lyckats reboota mina ben efter den hårda öppningen och är inte orolig för att bli avhängd längre.

Efter första varvet har vi ca 3 minuter upp till täten….

Skulle våran grupp varit en synergi och kört "Belgisk kedja" så kanske vi skulle ta in på någon cyklist framför…sant!

Faktum! : Ingen i denna grupp skulle ta hänsyn till eller vänta in mig ifall jag halkade efter….

För mig är det viktigt att komma 10:a istället för 11:a…12:a…osv! situationen är lika skarp som om det hade gällt 1:a platsen. Men skulle man fått ackordslön efter utförd tjänstgöring som ”lok” på detta lopp, så hade jag på min höjd kunna köpa ett Jenka efteråt.

När vi kommer till Sunnerstabacken för andra gången, så har vår grupp reducerats ned till ca 5 cyklister, blir lite luckor på toppen innan det går utför igen och samlas upp.

När vi närmar oss Kronåsen så är det en längre stigning och jag börjar kratta för utgången i detta lopp, går upp i spets och trampar på.

Jag vill höja farten, utan att jag (förhoppningsvis) bränner mig själv och skapa lite trötta ben i ledet bakom, men framförallt ha ett fint utgångsläge för mitt långryck.

Jag är först upp och sen blir det några kilometer med stigcykling innan det är dags. Jag har ökat farten successivt hela tiden och när vi når foten av den stigningen jag bestämt mig för, så trampar jag på hårt, men är lite feg och kör precis så fort att jag hoppas på att det borde ge utdelning. Precis innan toppen så vänder jag mig om för att se vad de utspelade korten gav…?

Bild ifrån http://happyride.se

Någon har släppt, men det är fortfarande tre cyklister kvar… ”skit!” ”Plan B då”

Strömblad, Ohlsson och Forsberg är kvar bakom, även om det uppstått en liten lucka, så skulle jag inte hålla undan för dem in i mål.

Jag börjar förbereda mig inför spurten, hade inte det där riktiga tillslaget i mitt utbrytningsförsök och klurar på vilken växel jag ska ha i backen upp mot mål?

Passerar Akademiska sjukhuset och nedför backen mot utestället ”Barowiak” (hette det på min tid)

Sedan så är det ca 400 meter uppför till mål, Ohlsson är först och gör ett försök, han höjer farten markant och jag ligger med bakom. Bakom mig är Strömblad och flåsar i nacken.

Stigningen gör en vänstersväng och ut på asfalten sista biten… ”Perfekt!” "nu får jag fäste!" Jag ställer mig upp, trycker på och går förbi. Tittar inte bakåt utan kör och hoppas jag håller undan? Det är en ganska usel spurt, men är ändå nöjd att den gav utdelning och resulterar i att jag blir 10:a i detta lopp.

En bra arrangerad tävling som rekommenderas! En ganska oteknisk men utslagsgivande bana med ca 800 höjdmeter fördelat över sina 51 kilometer.