Lidingöloppet MTB 2016

Här kommer en resumé av årets mountainbikerace på Lidingö.

Alla förberedelser var genomförda, cykeln tip top, skruvar åtdragna, banan rekad vid upprepade tillfällen, benen rakade, benen masserade, näshåren plockade...

Förra året rullade jag in som 23:a på en ganska ok tid, bättre än 2014 då jag var 6:a i resultatlistan, men då på en lite sömnigare sluttid. Egentligen har det inte varit några större variationer av förhållanden under de 3 år som jag nu trampat runt denna ö och eftersom banan varit densamma vid varje tillfälle, så kan jag i princip se det som standardiserat. Visst! några variabler som att de kortare tekniska partierna har jämnats ut med flera kubik sågspån, lite differens i vind och temperaturförhållanden, hur loppet utvecklar sig och hur samarbetet fungerat i klungorna, men inget som skall påverka sluttiden med någon större magnitud. Däremot har bredden i toppen fläskat på sig och tider som gav en pallplats för tre år sedan, räcker till en 17:e plats nu.

I år så krockade detta event med mountainbike EM som går i Huskvarna, vilket betydde att några av toppcyklisterna bland annat tidigare års vinnare som Calle Friberg och Matthias Wengelin inte kunde delta, men istället så hade det fyllts på med en handfull andra starka potentiella vinnarkandidater.

Men vi går tillbaka lite i tiden...

Jag blev magsjuk i Kina och när jag kom hem för att börja förbereda mig inför detta lopp, så var det ingen superkompensation som slog in. Jag vilade några extra dagar och när jag väl skulle börja trimma benen med 5-6 intervallpass, så lyste fina wattvärden med sin frånvaro.

"herregud! vad dåligt!"

På mina 4 minuters intervaller så låg jag ca 30 watt ifrån de tillfällen jag har varit i fin cykelform. Ok...det var ju inte enligt plan? Min plan var ju att till detta år ligga 30 watt över tidigare tillfredställande värden.

Det var nästan så att jag tänkte strunta i att anmäla mig till Lidingöloppet MTB bara av den orsaken. "va fn ska jag dit och göra?" Efter en klase dåliga intervallpass, klev jag av Monarkcykeln hemma och åkte ut till Östhammar för att slippa se dåliga nyheter som låga wattvärden.

Tränade några dagar på XC banan och snurrade runt där i 8 timmar på två dagar och gjorde ett maxtest och rekordförsök. Min bästa tid är 10:30 nu blev det 10:49 och det visade också att Monarken hemma inte farit med osanning, saknade fortfarande 30 watt. Fast kroppen kändes inte helt ok, magen krånglade och jag kände mig matt.

Men 10:49 fick duga som kvitto på att jag ändå skulle testa Lidingöloppet och med förhoppning att inte skämma ut mig fullständigt, jag skickade in en anmälan och med bra förberedelser så kanske jag kunde vaska fram någon extra cylinder i benen fram till start.

Dagen D!

Kanonväder! inget snack om att inte tävla i kortärmat och kortbyxor. Jag hade inte varit nervös inför loppet eftersom testresultaten inte talade för att det skulle gå särskilt bra, därav ingen press på mig själv. Men ju närmare start jag kom, desto mer påfallande blev nervositeten och ångesten. Ångesten baserad på osäkerheten kring min kapacitet, samt göra en bra start. Lidingöloppet MTB är ett "lätt" mountainbikelopp, men den lyckas ändå spräcka fältet tidigt på grund utav alla småbackar som totalt blir 1000 höjdmeter efter full genomförd banprofil. Men det viktigaste för utgången är att vara med när startsträckan på ca 2 kilometer viker av till vänster på en cykelbana. Har du kommit på efterkälken vid den passagen, så skall det till att vara en riktigt stark cyklist för att hämta in förstaklungan.

Lidingöloppet MTB hade gett mig en fin startposition i led 1 A, längst fram med det tunga artilleriet och bredvid mig stod ex proffset Philip Tavell. Philip imponerar alltid och trots en bråkdel av den träning han gjorde då han var proffscyklist, så levererar han fortfarande.

-1 minut kvar till start!! ropar speakern

Ångesten slår till igen...."kom igen nu! du skall gilla denna situation!"

-10 sekunder!!!

Pang!!

Masterstart och alla följer en bil...

Starten jätteviktig som jag skrev tidigare.

Fick jag en bra start?....nej!

Eller jag fick ingen dålig start, men målet var ju att ligga på hjul efter masterstartbilen och ha en position som var runt top 10. Direkt så muras jag in i en vägg, likt en tjallare inom den Mexikanska knarkmaffian och har 20-30 personer runt mig "måste avancera"

När bilen släpper fältet och fri fart är tillgängligt, så viker jag ut och tar mig uppåt i klungan. Men det är svårt att trolla och jag håller min kant (vänsterkanten) tills att bilvägen skall övergå till cykelbana och stig. Jag håller tummarna..."kom igen nu, inget krångel" förra året så fastnade jag vid den flaskhalsen och fick stanna helt och kliva ur pedalerna, samtidigt som en strid ström av cyklister for förbi. Innerkurva är vanskligt, kan bli totalstopp...jag kommer fram och det går smärtfritt. En kortare stigning och jag känner att benen svarar bra, tar mig uppåt i fältet cyklandes i gräskanten vid sidan om ledet som nu omedelbart skapats.

Får helt plötsligt en bra feeling och har den bästa startupplevelsen i detta lopp någonsin. Trots att jag halkade bak lite i starten, så har jag juice i benen att passera och ta in på cyklister framför. Farten är som vanligt obehagligt hög och i ett nafs så har vi kommit till Bosöns första besök. Vid den lilla branta backen så brukar det utkristalliseras skoningslöst och efter den så är klungorna mer eller mindre fördelade och du har den position du slitit för.

Jag har ett par cyklister precis framför mig och ett Northugryck framför dem är täten, bakåt har det öppnat sig luckor.

Vid det första tekniska avsnittet pressas fältet ihop lite och jag ansluter längst bak i ledet och försöker avancera uppåt under sträckan fram till Grönstabacken. Grönstabacken är också en liten brant uppförskörning som brukar sålla agnarna från vetet och har potential att pulvrisera klungor, särskilt vid andra passagen några kilometer innan målgång.

Jag brukar ha bra ben i dessa "sprintbackar" och få utdelning efter genomförd insats. Tar någon placering igen, men efter backens topp, så är det ganska tomt framåt.

Rullar på utför och ser två cyklister, Philip Tavell och Henrik Öijer, ansluter dem ganska snart och därefter rättar jag in mig i ledet och känner att det inte finns mer "laser i pistolerna" för att göra grovjobbet att pressa ikapp några fler snabba cyklister.

Vi blir en klunga på 7-8 personer som håller ihop (kan inte säga med säkerhet vilka alla var)

Viktor Ludvigsson ifrån Skövde CK känns stark och drar en hel del. Henrik Öijer glider in i kolonnen
och jag tänkte "han fick nog en dålig start" Philip Tavell smyger med och det känns skoj att hoja ihop och ett ypperligt tillfälle att studera hur han tar sig fram och cyklar så energisnålt som möjligt.

Bild ifrån: http://ardetintemer.blogspot.se/2016/05/lidingo-mtb.html

Kroppens känns ändå ok, benen lite krispiga efter en hård start, men inte värre än något annat år...möjligen bättre.

Planen var att maska lite på cykelbanan efter vattnet mot Lidingöbron, bara för att bunkra lite nya krafter. Jag gör inte alltför mycket dragjobb och känner att benen fixar stigningarna tillfredställande. Men! jag har inte det där riktiga klippet och det brukar ge bättre utdelning när jag slår till. Föregående år så har det alltid uppstått luckor vid de längre uppförsbackarna, men i detta gäng så var mina speedchecks ganska harmlösa, jag kunde inte ens notera en tendens, förutom vid ett tillfälle då jag trycker på lite och endast Tavell hänger med. Han frågar om jag skall sticka....-Nej , inte än! säger jag, (ville bara se vad som hände bakåt) -Men vi kanske kan göra nått tillsammans lite senare om tillfälle uppstår?

Vid den "omöjliga backen" där man som oftast får klicka ur pedalerna och springa uppför, efter att ett bakhjulssläpp har avlösts med fler bakhjulssläpp.

Så la jag mig först, för att inte hindras av att någon framförvarande inte fixar att trampa uppför. På träning har det gått hur bra som helst! Ligger i spets och kommer till foten av backen. Det går bra och exakt i samma sekund som jag tror att det går vägen, så blir jag partybromsen och får kliva av cykeln och saboterar förmodligen någon annans framfart. Pinnar löpande på uppför och är ändå först uppför backen, där jag slår av på farten lite och de andra ansluter.

Sedan kommer en sektion där Tavell känns stark och drar en hel del, nästan så att han får en lucka, men "tåget" förblir intakt.

Vid passering av Lidingövallen så står morsan och Janne med vätska, mycket välbehövligt. Hade gått torr länge och det började kladda ihop i mun och luftrör. Jag börjar känna mig lite sliten och tankar på att försöka skapa något i denna grupp blir bedövat till en inställning att bara hänga med är gott nog.

Viktor Junell går upp och slår på storgrillen ett tag, då vi forcerar fram på stigarna längs med vattnet runt Lidingö.

Vi börjar närma oss Bosön och jag gör återigen en speedcheck...vilka har uran kvar i benen? Trycker på en stund och vänder mig om....? "Alla!!"

Förut har jag haft andra varvet i Bosöbacken som ett mål för att skapa något, men det kändes långt bort vid denna stund. Vi närmar oss backen och kramprycken i benen börjar också insistera, "det blir tufft"

Öijer och Tavell får en mindre lucka i backen och bakom dem är Erik Vrang och Viktor Ludvigsson, men sen är det jag och det blir tomrum bakåt.

Uppför hela berget och ned på andra sidan. Här har de också fyllt den tekniska utförskörningen med sågspån, så det är riktigt fint och det är inga problem att stå på med någon överhängande risk för att slå av nyckelben.

Jag kommer ned och följer grusvägen vid vattnet... "måste ta ikapp!!" pressar på och när grusvägen börjar vända uppför, så är jag precis i bakhasorna och ansluter gruppen på fyra personer.

Tavell och Öijer får återigen en lucka med Vrang strax bakom, därefter Ludvigsson och sist jag.

När vi närmar oss Grönstabacken för andra gången, så har jag ett helt annat mentalt mode än tidigare år. Det är sista riktigt branta stigningen och endast några kilometer kvar till mål. Jag ser Tavell, Öijer och Vrang försvinna uppför backen, inte i någon överljudsfart, men jämfört med mig så flyger de fram. Jag brukar vara taggad inför denna sista knix, men nu var det löjligt tamt. Jag och Ludvigsson går en liten intern kamp, där jag lyckas få en liten lucka på toppen.

Krampen i benen är nu påtaglig och lite för hårt tryck på pedalerna skulle kunna resultera i ett totalstopp, jag börjar även bli lite illamående.

Försöker spinna ur benen i utförsbackarna och hålla mig på rätt sida "krampkanten" in i mål.

Helt plötsligt har jag Vrang strax framför mig igen (tror att han kraschade) Tavell och Öijer inte alltför långt bort, men jag har inget extra kol att skicka in, helt tomt i kolsäcken och avståndet blir oförändrat in i mål.

I mål vet jag inte om jag skall vara nöjd eller inte?

Men efter att ha utvärderat min tid och placering och reducerat ned prestationen till något konkret, så gjorde jag nog mitt bästa mountainbikelopp på Lidingö av de tre tillfällen jag kört. Analyserar jag även loppet utifrån mitt utgångsläge, så skulle jag förmodligen med någon mer vecka av träning och tid ifrån magsjukan, kunnat prestera ytterligare lite till. Fast med den dagsform jag hade, så var det absolut rätt gäng jag hamnade med, längre fram hade inte fungerat och jag fick den slutplats jag förtjänade.

Resultat Herrar

1. Lars Bleckur

2. Daniel Brengdahl

3. Mikael Flockhart

Resultat Damer

1. Isabelle Söderberg

2. Nellie Larsson

3. Angelica Edvardsson

Jari Palonen