Fyra nyanser av Kina

I söndags: sitter i bilen på väg mot jobb och är fastkilad i trafiken "Suck!" en reklamjingel på radion om snabba lån, jag byter kanal.....ny jingel om att du kan vinna stora pengar på liten insats....byter station återigen, Justin Bieber....jag slår av radion.

Tittar ned på mina ben som ser lite sargade ut, små skrap och rivmärken ifrån närkontakt med buskar och sten. För två dagar sedan så forcerade jag fram i fantastiska miljöer med mina lagkamrater i Kina, nu är den grå verkligheten tillbaka, det är lite som i "Matrix" filmerna. Ena stunden i en artificiell värld, för att sedan plugga ur och tillbaka till the real world, men skillnaden nu....inget är artificiellt och såren på benen är verkliga.

Tittar upp igen...står fortfarande still i kön.

Jag gillar kontrasten och är oerhört tacksam för att jag har möjligheten att fylla mitt liv med så mycket annat än "snabba lån och sockrade frukostflingor" Men det är ju klart, det är ingen möjlighet som någon snällt har skänkt mig, jag har fått jobba för det.

Jag skall sammanfatta tävlingen utan att det blir ett marathon, då jag ska försöka hinna ut och röra på mig en sväng innan det är dags att stämpla in.

Om denna tävling var ett backhoppningshopp, så var det det problemlösing i absurdum innan själva uthoppet.

Helt ärligt, så var det vid flera tillfällen jag tappade tron på att det ens skulle bli någon tävling för mig denna gång. Problem med båda fötterna, så pass att det inte fungerade att springa, sedan ett bakslag med ryggen som gjorde att jag fick ligga still en period, istället för att göra de oerhört viktiga "nyckelpassen" som hårda backpass och längre intervaller. Det var vid flera tillfällen jag satte deadline på mig själv, att om jag inte trodde det skulle hinna bli bra, måste jag meddela laget att de får hitta en ersättare. Att åka iväg och tävla med ett av världens bästa team och inte vara kroppsligt redo är en tortyr och inget jag vill uppleva. Även om jag inte är i mitt livs form, så måste jag kunna vara självgående och kunna klara av att hålla jämna steg med laget.

Vi hoppar fram i tiden till dagen innan start. Min kropp kändes ok, men var tacksam för en dag till med vila. Corinne Smit som skulle tävla med oss (Jag, Robert och Mattias) anlände under natten. Det hade blivit förseningar under hennes flygresa ifrån Nya Zeeland och således hamnat i en negativ spiral i reseschemat. Inte optimalt, det är slitsamt att resa så långt innan en tävling. Men det som var riktigt dåliga nyheter, var att hennes cykel hade kommit bort på vägen. Nu befann vi oss i Leye, en liten stad ca 8 timmars studsig bussfärd ifrån flygplatsen i Nanning.

Dagen innan race var det informationsmöte och registrering och utöver det, så brukar man slipa på det sista med utrustningen och snacka ihop sig inför tävlingen, samt vila.

Vi fick istället jaga cyklar och försöka lösa ett problem som såg ganska mörkt ut stundtals.

Ingen visste vart Corinnes cykel fanns. Organisationen ringde flygbolaget och de trodde den var kvar i Sydney? Att förlita sig på att den skulle dyka upp var vanskligt, så det fick bli till att hitta en hyrcykel.

Vi plöjer igenom Leyes cykelutbud och det får Biltema att framstå som en våt dröm.

Tillslut så får vi reda på att en i organisationen har en vän nära flygplatsen som har en ganska ok cykel. En 26" Kona i kolfiber , med 1-11 system och fräsch look.

Storleken är 16,5, så det blir Corinne som får ta den. Men bekymret var bara att få den till Leye ifrån flygplatsen och att den skulle dyka upp i tid innan start nästa morgon.

Vi höll tummarna och i annat fall fanns det en nödplan.....en ganska dålig sådan. Nödplan var att jag cyklade på en annan hyrcykel och Corinne tog min mountainbike första dagen.

Som jag skrev tidigare i bloggen, så dök ju den bättre hyrcykeln upp klockan 04:00, ca 5 timmar innan start och det var en lättnadens suck.

1:a dagen

Började med löpning, därefter cykel och avslutningsvis löpning igen.

Starten gick och vi höll en ok position, runt 7-8:a in till växling och cykel, vi plockade några placeringar och höll jämna steg med Swedish Armed Forces (SAF). Under en utförssträcka så släpper SAF handbromsarna och försvinner. Corinne sitter inte jättebekvämt på cykeln och jag ser hur hon kämpar för att behålla kontrollen.

Hon går i backen en gång och alla får hjärtat i halsgropen. Men hon är tuff och är uppe på sadeln i ett kick igen.

Vid ett längre parti med pushbike, ca 2 kilometer (det går inte att cykla, utan man får leda eller bära cykeln) så blir vi "Lasse i ledet" lag framför som går sakta och stoppar oss. Det är nästan omöjligt att ta sig förbi om inte det framförvarande laget är så sportsliga att de går åt sidan, vilket inte hände. Vi pressade oss tillslut förbi och hade fri lejd återigen.

Växling till löpning. Löpningen ca 3,5 timme, vi jobbar på bra som lag och avancerar ytterligare då vi passerar SAF och något lag till och slutar dagen som 5:a

Teamet är väl ganska tillfreds med dagen, eftersom vi inte haft optimal utrustning. Vi vann definitivt inte tävlingen denna dag, men vi har inte förlorat den heller.

Dag 2:

Paddling, MTB, löpning.

Paddelstart? hur skulle vi stå oss i detta sällskap som kanotister? Att Robban och Matte kan paddla kan jag skriva under på, men hur skulle jag fixa det? och hur bra var Corinne på att paddla?...ingen aning.

Jag har inte paddlat en meter sedan i höstas, däremot har jag tränat mer paddelrelaterad styrka än tidigare och hoppades det skulle ge resultat. Farkosterna vi satt i är simpla sit on top, utan roder och utan extremt mycket flytvolym.

Jag och Matte satt i samma båt och Robban med Corinne.

Alla ställer upp och är redo för pistolskottet...

Initialt var väl tanken att vi skulle få en ok start och därefter se vilken båt som går snabbast i teamet och agera utefter det. Men starten är alltid ett inferno av paddlar, vågskvalp, svett och adrenalin, så det fick bli själv är bäste dräng, tills den värsta stormen lagt sig.

Starten går!

Jag och Matte vevar på och håller spets, bredvid RAW adventure Team och Thule bland annat. Det känns bra? jag är förvånad att vi paddlar så fort och ett tag så är vi själva i täten. Men det är ingen idé att vi är där och borrar, när våra lagkamrater befinner sig något snäpp bakom oss. Så vi lägger oss på våg i ledarloket och försöker se hur det går bakom oss.

Vid vändpunkten, så släpper vi täten och väntar in våra lagkamrater som nu håller ihop med SAF. Vi bildar en ny grupp (andra klungan) med SAF och Team One Way , med Petri Forsman, Klayton & svenskarna Staffan och Marika som håller bra fart.

Växling till cykel, den går snabbt, vilket alla våra växlingar var. Men på denna nivå är det inget annat som gäller och vi är inte snabbare än någon av de andra topplagen.

Håller ihop en kort stund med SAF och Team One Way, men ganska snart så blir denna Mexican standoff en duell mellan SAF och oss (återigen)

Jag har riktigt svårt att få ned pulsen?? Pressade ganska hårt på paddlingen och kroppen kämpade med att återfå "lugnet" men eftersom farten var ganska hög och backarna avlöste varandra, så hände det inte så mycket på den fronten.

Vid en längre pushbike sträcka, så skenar hjärtslagen och jag börjar bli sliten. "fn också" Känner att det inte är utom kontroll, men måste få en liten återhämtningsperiod, brukar räcka med en längre utförskörning. Jag petar i mig mer dricka och slukar en gel...."kom igen nu"

Sakta men säker så lossnar det, jag kan gå med upprätt kroppshållning och har kontroll på situationen igen. Vi tappar SAF under den hike and bike sträckan och kommer till växlingen mot löpning.

Löpningen skulle vara ca 8 kilometer, så vi tar med dricka för det. Men efter ca 2,5 kilometer så är det målgång?? Hade vi vetat detta, så skulle vi kutat på lite hårdare och inte gjort några byten i växlingen. Men det var fler lag som var införstådda med detta , så lika för alla....i princip.

Vi slutar dagen som 5:a återigen, men är nu på total 4:e plats.

Dag 3:

MTB, löpning, firning, simning, paddling, löpning. Detta var den längsta dagen.

Till denna etapp hade Corinnes egna cykel dykt upp "äntligen"

Vi hade kommit ganska lindrigt undan med hyrcykeln, fast nu kom uppgraderingen och skulle bli lite vassare overall.

Starten var cykel och skedde med 15 sekunders mellanrum, med totaledarna först och sedan i nedstigande led. Vi var nu på en 4:e plats och hade inte ljusår upp till pallen, men även tight bakåt.

Corinne på sin egen cykel var skillanden vi möjligen saknat de första dagarna. Teamet gick betydligt snabbare och eftersom hon om möjligt slet "mindre" på sin egen cykel, så var hon inte lika krispig i benen på löpsträckan som föregående dagar. Vi passerar återigen fantastiska platser och miljöer. Små stigar i skuggan under trädkronorna och igenom bushen. Det är inspirerande och jag hamnar osökt i tankarna på otaliga filmer som utspelat sig i Vietnam. Men ett av det häftigaste som erbjuds denna dag är en enorm grotta, den är så stor att du hade kunnat pressa in Globen. Vi ligger då på en 4:e plats och snart är det växling.

Kommer fram till växlingen och där blir det ett stopp. Tiden stannar och alla lagen som kommer in får chansen att vila en stund. Detta eftersom en firning står som nästa aktivitet och för att inte skapa kö på repen, så blir det rättvist att alla får genomföra momentet utan att stoppas av framförvarande lag. Vi får vänta väldigt länge och är lite oförstående med detta? Men när vi väl får dra iväg, så är det game on!

En 85 meters firning ned i vattnet, sedan en kort simning på ca 600-700 meter och därefter väntar en 3 timmars paddling.

Vi har ett Kinesiskt lag framför som vi snart är i kapp. Men bakom oss jagar Thule och närmar sig med samma hastighet.

Växling till kanot. Paddelsträckan gick fram och tillbaka i en konstgjort sjö ( tror jag) men den var häpnadsväckande och är en vy jag länge kommer ha på hornhinnan.

Första halvan av paddlingen går ok, vi paddlar inte svinbra. Vi passerade Kineserna, men Thule hade knaprat in avstånd.

Tillbakasträckan går bättre och vi jobbar på fint som ett team, turas om med dragjobbet och farten höjs.

efter 2 timmar och 21 minuter är paddlingen avklarad och då återstod endast en kort löpning på ca 2 kilometer till mål. Vi passerar mållinjen som tredje lag för dagen, men eftersom det varit tidsstopp, så visste ingen med säkerhet vilken plats de egentligen hade.

Det visade sig senare att vi var 2:a denna dag och fick kliva upp på podiet. Bra jobbat!

Nu var det bara att ladda batterierna för sista dagen. Det var för långt upp till att bli totalvinnare, men 2:a och 3:e platsen var inte utom räckhåll. Allting kan hända och det var en skoningslös avslutningsdag, innehållsdeklaration: brutalt mycket höjdmeter både under cyklingen och löpningen. Mountainbikesträckan skulle ta ca 2 timmar och löpsträckan + en stadsorientering till mål ca 3,5 timme.

"allt kan hända"

Mina ben kändes fina och jag var taggad inför sista dagen, särskilt nu när vi hade fått en injektion av positiv energi ifrån dagens förvärvade andraplats. Planen var väl att bara tuffa med i ledet och egentligen bara göra en solid avslutning, utan att riskera att någon faller igenom. Närmast bakifrån var SAF, på ungefär 15 minuters avstånd och kineserna Kolumb på 25 minuters avstånd. Framför oss befann sig Thule som vi hade ca 15 minuter upp till och O2B en punktering framför dem.

Jag somnade runt 23:00

Klockan 01:00 vaknar jag. Har vridit på mig länge, sömnruset skingras och jag inser "jag mår dåligt"

Börjar tänka på att gå till toan och besöka handfatet och innan tanken har landat, så skenar jag dit.

Ifrån 01:00 till uppstigning 06.30, så är det pågående aktivitet mellan min säng och toaletten. Jag försöker inbilla mig att jag inte är dålig och detta är inget som skall påverka min prestation.

Men jag känner mig riktigt klen....."som om vi inte hade haft tillräckligt med oflyt"

Jag meddelar laget omedelbart efter revelj. Att inte köra är otänkbart, så dålig var jag inte och man får ju försöka tills det inte går längre.

Jag skickar på ett par solglasögon redan innan start, för att dölja tröttheten. Ville inte avslöja min status så att något annat lag bytte taktik för att utnyttja detta.
Jag känner mig yr och redan innan start så trillar jag med cykeln i asfalten.

Det är en gemensam cykelstart, så det gällde att ha tungan rätt i munnen, för det skulle gå fort och det brukar ofta bli oroligt i leden. Våran strategi hade gått ifrån att bara hänga med och göra en solid sista dag till att......göra en solid sista dag. Inga ändringar i vår plan alltså, men jag skulle behöva mycket hjälp för att inte allt skulle rinna oss ur händerna.

Starten går!

Vi får en bra position och när de långa klättringarna startar, så kopplar jag upp mig på draglinan. Teamet gör ett fantastiskt jobb och vi håller oss i täten hela cyklingen ut. Men! jag visste att det gick att komma undan på cyklingen, nu var det tuff löpning i ca 3 timmar och jag måste lyfta på fötterna själv.

Vi växlar ut med flera lag och påbörjar nästa sträcka.

Jag har pressat i mig dryck och gel, men kroppen verkar inte ta upp skiten, utan jag sväller i magen som börjar krampa. Vi håller ihop med SAF och kör vi jämna steg med dem, så betyder det att vi håller vår plats i totalen. Att Kineserna skall ta in 25 minuter på oss, så länge som vi kan ta oss fram i rekorderlig hastighet, skulle bli tufft även för dem.

Jag börjar må sämre och sämre. Det är värst i utförslöpningarna, då maginnehållet kastas runt och kroppen bara skriker..."stanna stanna"

Uppför går bättre och det vi tappar på SAF utför, lyckas vi ta igen i stigningarna. Men! det håller i ca 1,5 timme, sen gör min mage uppror. Jag är helt snurrig, tappar kontrollen och börjar fumla med vart jag sätter fötterna och tappar finmotoriken i händerna.

Jag släpper mitt lag i en utförslöpning och stannar helt. Står still i ca 3-4 minuter för att tömma allt jag har i magen.

Det känns omedelbart bättre, jag kan börja "springa" igen.

Det blir en prekär situation. Jag måste äta och dricka för att inte vägga helt, men med för mycket i magen så vänder sig allt. Blir jag för hårt snoddad utför så blir det snabbt värre och värre. springer jag själv i "egen" takt, så känns det bättre, men går saktare...

Jag jobbar aktivt hela tiden, med att försöka känna av vad som gör att vi som lag kommer till mål på snabbaste vis. Skulle det pressas för hårt, så fanns risken att vi mer eller mindre parkerade.

Teamet servar mig med dricka och dragsnodd om vartannat. Jag känner att tiden börjar rinna iväg, farten är förmodligen för låg att vi skall klara av att hålla jagande lag stången.

Jag är sjukt besviken på mig själv och samtidigt riktigt förbannad. Att tävla magsjuk är få som får uppleva och inget jag kan rekommendera...det är en mardröm. I en normal idrott, så ligger du kvar i sängen den dagen eller bänkar dig själv. I adventure racing/multisport är det en del av sporten, det gäller att tackla sånna motgångar för du råkar på det förr eller senare.

Men om jag får jämföra skillnaden med ett AR race och denna då för stunden pågående situation är att nu var vi piskade att jobba hårt under press. I ett AR race, så är det positivt om man kan ta sig framåt, även om det går i lugn takt och man kan återhämta sig (såvida det inte är spurt) Men nu gällde det att spänna strängarna så hårt det gick och helst utan att de brast. =obehagligt!

Jag stannar och tömmer magen igen....

-5 kilometer kvar!! ropar Matte..

"5 kilometer kvar, sedan 3 kilometer sprintorientering till mål" jag känner väl att vi kommer fixa att ta oss dit.

Kommer till växlingen och nu börjar en jakt över gator och torg. Nu är det all in! Det räcker att jag håller ihop i 20 minuter, sen har jag ynnesten att lägga mig ned och må hur jefla dåligt jag vill.

Vi springer ifatt ett lag som hade passerat oss tidigare...

Tillslut! målgång och alla kastar sig över stämplingen, det kunde ju gälla sekunder...

Direkt efter målgång så går jag bort och sätter mig själv med en handduk över huvudet. Vill inte veta hur det gått och för trött & orkar inte prata med någon. Oerhört besviken och frustrerad att jag inte kunde leverera, lite självömkan en stund, men skärper till mig och blir endast jäkligt bitter.

När sedan resultaten är sammanställda, så får jag veta att vi tappat en placering endast???? Va??

Vi hade lyckats hålla vårt avstånd till SAF med 1 minut och 10 sekunder. Däremot hade det kinesiska laget Kolumb lyckats ta in 25 minuter och gått om oss med ca 4 minuter.

Vi slutade 5:a totalt

En besvikelse självklart, då vi siktade mot en topplacering, men jag är ändå stolt över att ha lyckats bita ihop och ändå genomfört sista dagen utan att vi totalhavererat. Detta är också lagets förtjänst och en stor eloge till mina lagkamrater som gjorde det dem kunde för att skapa "lycklig" utgång.

Resultatlistan blev tillslut

1:a Team Raw Adventure
2:a Thule Adventure Team (Grattis till Thule som lyckades med bedriften att avancera till 2:a plats sista dagen)
3:a O2B
4:a Kolumb
5:a Haglöfs Silva

Stort tack till Haglöfs Silva som ville köra med mig
Jari Palonen